18/12: Asylsökande schweizare. Army of Lovers headline.

18th of December:

Man upphör aldrig att förvånas över vad det finns för folk där ute.
Ta bara schweizaren som häromveckan sökte politiskt asyl i Vitryssland(!).
Ja, samma Vitryssland som en diktator vid namn Lukashenko styr med järnhand och kastar allt som liknas vid opposition i fängelse.
Nu är visserligen Vitryssland bättre än vad ryktet gör gällande, det är inget Sovjet, men det är likt förbannad inget land man söker poltiskt asyl i, om man säger så.

Den där schwizaren måste dock ha mer än en skruv lös.
Dels anlände han till den polsk-vitryska gränsen i gammal Lada, som dessutom var fylld av gammal Leninlitteratur.
Dels upprepande han konstant att Vitryssland, Venezuela och Kuba var världens tre bästa länder och de enda man kan bo och leva i.

Det schweizaren är i behov av är inte asyl, utan en enkel resa till ett dårhus.
Under asylprocessen placerades han i gränsstaden Brest (ja, samma stad som ni kan läsa om i ingressen till denna spalt och som också är inspirationen till denna så kallade blogg).
Restriktionerna var att han inte lämnade staden och att han inte fick vistas ute på gatorna efter kl. 23.00.
Det senare under förevändning att "han inte kände till stan", "att han kunde gå vilse" och "att det kunde farligt att vara ensam på kvällarna eftersom det blir mörkt så tidigt.
" Hmmm, ja, det är ganska uppenbart att Vitryssland inte är ett så stort asylland för västerlänningar. Till saken hör att Brest har cirka 300 000 invånare och att det är ungefär lika "farligt" där som i Värnomo.

Hursomhelst, schweizaren lydde inte de vitryska myndigheterna, utan lämnade plötsligt landet efter några dagar.
Kanske vaknade den förvirrade mannen till slut och insåg att Vitryssland trots allt inte är paradiset på jorden.
Vad vet jag?!

Jag bara önskar att alla förvirrade vänsterpack och vänsterpatrask i Sverige får uppleva samma sak så att dräggen en gång för alla inser att de har det ganska bra i Sverige.
Och framför allt, i Vitryssland och Ryssland, kan de inte utöva vänsterns favoritsysselsättningar; kasta sten och vandalisera.
Som sagt, den första stenen ett vänsterdrägg kastar är också den siste.

Den schweiziska ambassaden kunde inte heller bry sig mindre om landsmannen som är mogen för dårhuset.
Deras kommentar var också en klar passning till Vitryssland och även Ryssland:
"Nej, vi lägger ingen kraft på det här fallet. Schweiz är ett fritt land och våra medborgare får göra vad de vill och resa var de vill."

Att Jacob Zuma blev vald som ANC:s ledare är slutet för Sydafrika som nation.
Den vita (och svarta) intelligentian kommer nu i ännu stridare ström att fly landet och de som vill stanna kommer - likt Zimbabwe - att tvingas lämna.
Korruption och kriminaliteten kommer att skjuta i höjden från redan höga nivåer och fotbolls-VM... ja, hur många resande fans kommer att våga åka till Sydafrika 2010?

Annars så var det en rätt "busy" helg. Jag och Plåtslagaren var på julfest med svenskt julbord i fredags, där vi bland annat träffade en annan person som borde "avdoktrineras", men det kan vi ta en annan gång.

Lördagen gick i Sveriges och musikens tecken.
Army of Lovers spelade på "Legends of Retro FM"-festivalen som headline och jag hittar fortfarande glitter och konfetti på mig och i lägenheten efter "bomberna" som briserade under avslutningslåten.
Då stod jag ändå backstage. Där bakom var det för övrigt rätt händelserikt:
* en gigantisk boaorm snirklade sig in under min tröja (i alla fall en del av den) och skrämde skiten ur mig,
* jag hamnade mitt i en grupp dansare och blev så när intvingad på scenen,
* jag blev utskälld av en städerska som av någon anledning gick och sopade under uppträdandet.

Roligast där bak var annars en journalist som - troligtvis dyngrak - sov så hårt att han inte ens vaknade när uppståndelsen var som störst kring Army of Lovers efter konserten.
Dominika, Alexander och Jean-Pierre var i fin form och det är fascinerande hur stora Army of Lovers fortfarande är i Ryssland.
Den väldiga Olympskiy-hallen var slutåld (eller halva, eftersom scenen var placerad på det sättet), det var åtta ryska artister och två svenska.
Ace of Base och Army of Lovers.
Och det till de förras stora förtret var det AoL som var dragplåstret.

Huvudnummer var dock inte Sverige tidigare på dagen när jag led mig igenom Ryssland-Sverige i den gamla fina Izvestiaturneringen.
Jo, för mig heter den så fortfarande.
Åter kunde jag dock konstatera hur mycket jag tappat intresse för landslagshåkky.
Den svenska klacken bestod av tre personer, alla arbetandes på stans bästa nöjesetablissemang.

Desto trevligare var söndagen. Jag, flygbolagschefen och hans ryske vän från New York tillbringade några timmar njutandes av Arsenal-Chelsea och Liverpool-Manchester U.
Åter kan man åter konstatera att klassen, spänningen, arenorna och framför allt tempot är en planets skillnad jämfört med den där smörjan som spelas i fotbollens u-land Italien.
Flygbolagschefen är Chelsea... men han pratar ALLTID om Arsenal och han hyllar ALLTID Arsenal.
Det verkar mer och mer som att jag snart är den ende i världen som tycker att mitt Arsenal var bättre förr.

Mr J skickade mail och påminde mig om att jag bara har 200 dagar kvar av mitt fotbollsliv. Han är överentusiastiskt över detta.

Hur många av er tror att den där 26-åriga bruden verkligen blev våldtagen på Man U:s julfest?
Inte jag i alla fall. Full och en vilja att ligga med en fotbollsspelare är nog närmare till hands.
Skamsen för att ha varit otrogen mot pojkvännen drog hon sedan till med att hon blivit våldtagen.
Det är i alla fall min teori.
Och det tragiska är att det inte är första gången sådant händer.

Dagens citat:
If you can find something everyone agrees on, it's wrong.
- Morris Udall

Andra bloggar om: Vitryssland, asyl, Schweiz, Brest, Lukashenko, Army of Lovers, Ace of Base, Moskva, Ryssland-Sverige, ishockey, Arsenal, Chelsea.