25/3: En finaldag värd att minnas. Flyglinje bevis på lögner och brott. Mr Heavy Metals sköna byte. Banditer på Arlanda.

25th of March:

Så vann vi då äntligen en SM-final i bandy... och för första gången så hasade jag inte nedstämd och helt knäckt genom "suckarnas gång" längs med ån från Studenternas mot järnvägsstationen.
Det blev en fantastisk dag.
Trots att jag hade kollat fel i väderprognosen... med resultatet att jag var den ende av 25 500 på Studenternas som var iklädd jeansjacka, något som roade rätt många.

Ni som sett eller läst om årets bandyfinal kan snabbt konstatera att det sannolikt var årtiondets sämsta klädval.
Således gick jag upp på läktaren först när det återstod fyra minuter att spela av matchen.
Då spelades ändå finalen i 3 x 30 samt att första pausen var på hela 35 minuter.

Fyra minuter räckte dock gott och väl.
Jag såg planstormningen. Stod på läktaren bredvid podiet där bucklan togs emot och kunde med andra ord jubla under tak.
Resterande tid stod jag - tillsammans med hundratals andra - i öltältet bakom läktaren.

Det var en surrealistisk eftermiddag.
Folk gick mellan läktaren och öltältet i typ skift.
När de kom tillbaka var de snögubbar och det tog en stund innan man såg vem som dolde sig bakom snön.
Det var nog enbart jag och "Löjromsförsäljaren" som höll ut i tältet "´til the bitter end" utan att fuska och gå upp på läkatern under matchen.

Den klassiska bandyfinalfrågan om "vilket tåg gäller till Uppsala" slutade med... taxi.
Också det en klassiker eftersom tutan på bilen hängde sig i höjd med Haga Norra... således tutade vi hela vägen till infarten till Uppsala.
Fantastiskt roligt, i synnerhet när vi såg andra bilisters reaktioner.

Framme vid Uppsala ballade dock den grekiske taxichauffören ur, stannade taxin, öppnade motorhuven och klippte av sladden.
Detta trots våra vilda protester.
Vi ville förstås tuta oss fram genom centrala Uppsala fram till Flustret, för att liksom på ett ståtligt sätt anmäla vår ankomst.

Inne på Flustret visade det sig att Mr Heavy Metal var iklädd legendaren Conny Rydqvists (han som skickade bandybollar in i lägenheter på Krukmakargatan) gamla spelarjacka.
Det visade sig att fanskapet (Mr Heavy Metal, alltså) haft jackan i sin ägo sedan slutet av 90-talet, men alltså först nu burit den på en final.
Där fick jag till slut förklaringen till våra sex finalförluster under 2000-talet.

Mr Heavy Metal bytte till sig jackan under en blöt tillställning på Zinkens Krog för drygt tio år sedan.
Conny Rydqvist fick Mr Heavy Metals slitna och för korta hårdrocks-skinnjacka i byte.
Man har med andra ord full förståelse för dåvarande tränaren Thomas Franssons fråga:

"Vad fan är det du har på dig, Conny?!" när Rydqvist kom till nästa samling klädd i Mr Heavy Metals skinnjacka medan hans spelarkollegor bar korrekta klubbjackor.

På Arlanda var det smått kaotiskt idag, eftersom en massa utländska (vad jag kunde konstatera, 100% muslimska) taxichaufförer genomförde någon slags protestaktion och blockerade tillfartsvägarna.
Dessa människor kallar sig "friåkare", men är inget annat än banditer, tjuvar, lögnare... kort och gott: skitmänniskor.
I hur många år som helst har de lurat främst turister på hutlösa priser... så det är klart som f-n att Arlanda och Centralstationen inte vill ha dem där.

Åtskilliga hotell betalar också med jämna mellanrum tillbaka pengar till kunder som lurats av banditer.
Detta i ett försök att bättra på imagen av Stockholm och hotellet... vilka naturligtvis solkats av banditerna.
All heder åt Luftfartsverket och dessa hotell.

Att muslimerna efter alla dessa år ännu inte fattat att deras lurendrejeri slår tillbaka mot dem själva, är inget annat än... ja.
Om de hade rensat "bland de sina", så hade de också fått samma möjligheter som alla andra.
Men vill man inte anpassa sig till det civiliserade och demokratiska samhället... då ska man inte heller räkna med att man får fördelar.

Och innan någon börjar tjafsa: JO, ALLA så kallade friåkare är likadana.
För även de få som tar någorlunda" priser bidrar till banditismen genom sin passivitet.

Jag experimenterade idag och åkte varken Aeroflot eller konkursbolaget till Moskva.
I ångorna av SM-guldet valde jag Rossiya Airlines med byte i St Petersburg och ankomst till Domodedovo istället för Sheremetyevo i Moskva.

Domodedovo är klasser bättre än Sheremetyevo.
Men jag gör inte om experimentet. Det var för råddigt.
Inget fel på Rossiya, tvärtom. Men jag sitter nu, skriver detta samt slår ihjäl tre timmar på Pulkovo-flygplatsen.

Vid incheckningsdiskarna bredvid Rossiyas på Arlanda fullständigt kryllade det av svartmuskiga människor.
Precis som jag gissade skulle de till Erbil i Irak.
Alltså till ett land som de flytt ifrån och begärt asyl i Sverige med motiveringen "att de blir torterade och/eller mördade om de återvänder".

Blåögda svenska myndigheter köper naturligtvis dessa lögner.
Så fort dessa människor sedan fått asyl, reser de tillbaka hem och lever gott på bidragen man fått och får i Sverige.
När det sedan händer något i dessa länder står det att läsa i svenska tidningar om "hundratals svenskar fast i katastrofen".

Minns bara vad som hände i Beirut för några år sedan när dessa "svenskar" "rasade" över att svenska myndigheter inte skaffat fram någon större båt (typ lyxkryssare) att evakuera dem med.

I min värld är det enkelt: har man flytt från ett land och fått asyl så borde det inte finnas något ekonomiskt underlag för en flyglinje mellan Sverige och hemlandet.
Då har man ljugit, förfalskat och begått brott och ska således plockas av uppehållstillstånd och svenska pass.
Tyvärr är jag dock inte statsöverhuvud.

Dagens citat:
"It takes too much energy to be against something unless it's really important."
- Madeleine L'Engle