Six pints of bitter, please!!!: 1/5: En morbid eftermiddag med döda och levande kommunister

1 May 2007:

Vaknade i morse - och kände mig inte alls gammal eller som en gubbe. Bara så att ni vet.
Denna helgdag har annars ägnats åt att titta på levande samt döda kommunister.

Man kan lätt konstatera att de som saknar det gamla Sovjet blir färre och färre för varje år - och snittåldern högre och högre.

Det är skönt att sympatisörerna för en mördarideologi har problem med återväxten.

Årets första maj i Moskva lockade bara ett fåtal virrhjärnor som visade sympatier för den svunna terrortiden.
Läser dock på nätet att svenska kommunister varit mer aktiva.
Sjukt.

Dessa svenska bolsjeviker borde åka hit och se hur kommunismen fördärvade människor och nationen.

Folk har insett detta här och således kunde man inte annat än skratta åt det fåtal som stod i smågrupper och sjöng gamla sovjetiska sånger. Och de sovjetiska flaggorna var väldigt få.

Döda kommunister såg jag i tusental på min favoritkyrkogård.
Jag gick dit för att lägga en blomma vid Boris Jeltsins viloplats och passade även på att lägga en på den världsberömde cellisten Mstislav Rostropovich, som dog och begravdes bara dagarna efter Jeltsin.

Nu ligger dock de båda i ett hav av blommer bara 20 meter från varandra på en kyrkogård som är viloplats för många, många, många ur det som en gång var Sovjetunionens elit.
Militärer, professorer, författare, konstnärer, uppfinnare och andra som gjorde något "gott" för Sovjet. Eller i många fall, sådana som slickade Kremlarslen och snällt mördade och terroriserade i socialismens och kommunismens namn.

Det är dock fascinerande att gå omkring

bland dessa tusentals pampiga gravar.
Bland mina favoritgravar finns Nikita Khrustjevs (som inte fick ligga i Kreml), Gogols, Chekovs, Josef Stalins frus, Sofia Dzerzhinskaya (alltså, KGB:s grundares fru) och flygplansbyggarna Tupolev, Antonov och Ilyushin.
Jag har med andra ord stillat mitt morbida intresse för ett tag.