18/6: Maschka är död, vila i frid. Nu ska - de galna - hundarna skjutas.

18 June 2007:

Efter fyra dagar olidlig tandvärk satt jag i tandläkarstolen klockan nio i morse.
Ett komplicerat ingrepp och fyra timmar senare lämnade jag mottagningen utan tandvärk, dock med betydligt roligare räkning än man får i Sverige efter samma inbegrepp, men med annan värk och pina på grund av ingreppet.

Jag ska tillbaka till tandläkaren nästa vecka för att hon ska fylla igen och bygga upp tanden igen. Så den smärtan går förhoppningsvis över snart.

En smärta som inte kommer att gå över lika snart är beskedet jag möttes av efter tandläkarbesöket när damen i bottenvåningen som ALLTID hänger och tittar ut genom fönstret, gråtande och helt förstörd berättade att Maschka är död.
Jag blev - och är - seriöst chockad.
Jag sörjer och har gråtit större delen av eftermiddagen.

Det är helt enkelt för jävla tragiskt och så här efteråt känner jag att jag kanske kunde ha gjort något för att förhindra det hemska som hände i natt.
Alla som känner mig vet att jag är en kattälskare av enorma mått.
Jag vill inte säga att jag ogillar hundar, men jag har aldrig haft ens en gnutta kärlek över för dessa djur och just nu hatar jag hundar.

Det var nämligen fyra eller fem sådana odjur som i natt dödade Maschka.
En otroligt snäll, vacker, oskyldig och kelig honkatt på åtta år som dessutom är mor till min lilla kolsvarta Benito.
Benito är sju veckor och nu förädralös, men han kommer att klara sig och få det bra.
Just nu är jag dock mer orolig för damen Natascha, som under hela tiden jag sörjde med henne tog sig för hjärtat och pep att hon inte klarar det här längre.

Hon hade haft Maschka sedan hon föddes och katten var som hennes dotter. Ensam, gammal och svårt att gå så var Maschka den gamla damens allt.
Hundjävlarna tog det ifrån henne.
Och tog dessutom ifrån mig dagliga glädjestunder.
Varje dag satt hon på fönsterblecket eller stod i gången nedanför fönstret för att få sina dagliga smekningar av mig.
Jag kommer att sakna dessa otroligt mycket.

Jag grämer mig dock att jag inte kopplade något i natt. När jag skulle lägga mig vid två-tiden bröts nattens tystnad plötsligt av skall från fyra, fem rabiata hundar.
Jag lutade mig ut genom fönstret och såg konturerna av dessa odjur. Under denna två minutersperiod - som kändes mycket längre - hörde jag hela tiden något ynkligare som pep och kved.

Jag tänkte inte - eller snarare ville väl inte tänka - att det kunde vara en katt. Men nu efteråt så hör jag klart och tydligt Maschkas plågande och lidande kamp mot dessa fyra, fem bestialiska odjur.
F-n, att jag inte agerade. F-n...

Jag vet att man inte ska dra alla hundar över en och samma kam. Men hundar är bestialiska djur och snacket om uppfostran, ägare, etc. köper jag inte för fem öre.
Oavsett om det är Pitbulls, Staffords, schäfrar eller vad de nu allt heter... så attackerar hundar människor, barn och djur.
Hur ofta har ni läst om eller hört att en katt attackerat barn?

Jag har nu lovat Natascha att jag ska göra allt för att dessa hundar som gjorde detta ska skjutas.
Det första jag ska göra i morgon bitti är att lokalisera den myndighet som är ansvarig för herrelösa hundar. Och om så krävs, så ska jag personligen vara med att hitta och exekutera Maschkas plågoandar. Eller för att travestera på en av världens bästa böcker, Arkadiy Vaksbergs "Skjut de galna hundarna".
Det är det minsta jag kan göra för Maschka, Natascha och min Benito.
Ha´t bra där uppe, Maschka... och hälsa Samantha.

Andra bloggar om: Katt, katter, hund, odjur, bestar, skjut de galna hundarna, tandläkare, tandvärk
Andra bloggar om: Moskva, Ryssland