31/3: Kartongarbetarens pengar åt ett håll och idioter parkerar på spårvagnsspår

31 March 2007:

Lokomotiv ägde matchen fullständigt och skapade mängder av chanser i 75 minuter.
Vi var dock bättre första fem och sista tio minuter och vann med 2-0.
När det gynnar mina lag så är jag av åsikten att fotboll går ut på att göra mål, således vann vi rättvist idag.

Är dock förbannad på kartongarbetaren i Norrköping. Under matchen skickade han ett sms med texten "Haha".
Eftersom denna människa har en förkärlek för Liverpool FC anade jag det värsta. Mycket riktigt; Liverpool-Arsenal 4-1.
Vi har visserligen slagit dem i ligan och sparkat ut dem från båda cuperna tidigare under säsongen, men det här var illa och jag gillar inte kartongarbetarens skadeglädje.

Under några år "ruinerade" jag för övrigt kartongarbetaren. Pengar skickades bara åt ett håll; från "Peking" till Stockholm.
Detta eftersom han inför varje engelsk respektive allsvensk säsong envisades med att vilja slå vad om att Liverpool skulle komma före Arsenal respektive att IFK Norrköping skulle komma före Hammarby i tabellen.
Som sagt, jag gjorde mig en smärre förmögenhet under dessa år på 90-talet och början av 2000-talet innan kartongarbetaren insåg att han helt enkelt inte kunde vinna dessa vad.

För jag vet inte vilken gång i ordningen, så såg jag idag spårvagnar stå på rad på grund av att någon idiot parkerat bilen på eller för nära spårvagnsspåret och sedan gått iväg.
Det är alltid, eller i alla fall oftast, tjejer som gör detta och detta karaktäriserar en av de negativa sidorna av Ryssland och dess befolkning.
Det finns tre orsaker till att det finns folk som gör detta. En är att dessa tjejer i 99 procent av fallen köpt sitt körkort. De andra två orsakerna tänker jag inte sätta på pränt i denna spalt. Orsaker kan låta otäcka och elaka, men är tyvärr sannerligen relevanta och sanna.

30/3: Damvolleybollhuligansm

30 March 2007:

Ägnade fredagskvällen åt spårbunden trafik.
Äntrade ett pendeltåg på Leningradsky-stationen (en av nio stationer i Moskva) och konstaterade ännu en gång att det är speciellt att åka pendeltåg i Ryssland.
Alla - män, kvinnor, killar och tjejer - satt eller stod och drack öl ur burk.
Alla utom jag. Jag åt kebab och läste Moscow Times.

Jag blev polare med min bänkgranne. Han höll visserligen på Spartak Moskva, men jag hade överseende med det en kväll som denna. Vår diskussion kom mest att handla om kravaller och huliganism.
VM i, den underskattade sporten, vattenpolo pågår i Australien och vi hade både läst om semifinalen (och högriskmatchen) mellan Kroatien och Serbien. Bara sex man åkte ut från arenan den här gången och tydligen var över 100 poliser utkommenderade till arenan.
Vi pratar alltså vattenpolo.

Angående vattenpolohuliganer så upptäckte jag "fenomenet" för några år sedan när jag var i Slovenien när VM spelades. Kroatiska och serbiska fans drabbade samman i kravaller som mest liknande fotbollsditon.
Mest upprörd är jag dock över att det faktum att så fort engelsmän gör något så gapas det i medier och bland allmänhet att engelska lag ska stängas av.

Vad media och allmänhet missat att fotbollshuliganism sedan typ 15 år är allt annat än ett engelskt fenomen. Och jag blir heligt förbannad över att det i Italien, Grekland och Holland varje helg är svåra kravaller i samband med fotboll utan att Fifa och Uefa gör något.
En polisman mördades på Sicilien i vintras, men nog fan fick Italien spela EM-kvalfotboll i onsdags. Jag kräks över detta.

I Grekland har dock landets myndigheter - äntligen - reagerat och ställt in all lagidrott. Detta efter den "miljonte" huligansammandrabbningen mellan Panathinaikos och Olympiakos.
Liksom i Italien så har Grekland tappat i princip alla "Svenssons" eftersom de inte vågar gå på matcher längre.
Det bisarra den här gången var att kravallerna utbröt, och en supporter knivmördades, i samband med en damvolleybollmatch lagen emellan!
Damvolleyboll...!!!

Den här ingressen bevisar att cricket är blodigt allvar. Tänk er Fredrik Reinfeldt uttala något liknande om Lars Lagerbäck:
"Pakistan president Pervez Musharraf has rejected the resignation of the Pakistan Cricket Board (PCB) chief, following the team's World Cup nightmare."

Cricket-VM har nu kommit till "Super Eight" och jag tror att Bangladesh kan överraska mot Australien i morgon.

Själv ska jag gå och se mitt älskade Cska Moskva i derbyt mot Lokomotiv Moskva i morgon.
Järnvägsgänget har värvat bra under vintern... men jag räknar iskallt med att vi vinner.

29/3: Reklamblock i 80:e minuten i arabiska ART Sport

29 March 2007:

Det finns några konstateranden att göra efter gårdagskvällen.
Bland annat stiftade jag bekantskap med TV-kanalen ART Sport. Det visade sig vara en arabisk kanal som inte visade någon information i rutan, inte den aktuella ställningen i ena hörnet, inte byten, ingen skylt i rutan på målskyttarna.
Det är ju tur att man känner till spelarna i alla fall, i synnerhet David Healy.

De som känner mig vet att jag är svag för brittisk fotboll och jag gillar Nordirland. David Healy karaktäriserar mycket av det jag gillar.
Och visst är det underbart. Healy platsar knappt i Leeds United, som är jumbo i engelska The Championship, men han är f-n i mig hela Europas skyttekung just nu.
Otroligt stort.

Hade världens näst sämste förbundskapten (Lars Lagerbäck) spelat med Max von Schlebrügge... så hade Sverige vunnit igår och i praktiken varit klart för Österrike/Schweiz.

Världens sämste förbundskapten är Steve McLaren och det är en gåta hur han fick jobbet överhuvudtaget.
Jag har dock sällan eller aldrig sett så förbannade fans som de engelska igår när spelarna och ledarna gick ut till halvtidsvilan efter 0-0 mot Andorra.

Jag såg för övrigt bara andra halvleken av Sverige-fighten igår. Några norrmän hade bokat Turkiet-Norge och hade förtur, eftersom just Norge och Sverige sändes över samma dekoder.
Jag var oerhört upprörd, i synnerhet eftersom jag har synnerligen svårt för Norge... jag lugnade dock ner mig när 1) jag upptäckte att en av norrmännen som bokat var en gammal vän som jag inte sett på åtta år och det blev ett kärt återseende, 2) jag fick njuta av att Norge tappade en säker 2-0-ledning till 2-2 på två målvaktstavlor.
Arabiska ART Sport... jo, förutom minst sagt bristfällig information i rutan. I 80:e minuten slängde de dessutom in ett reklamblock på 1,5 minut. Detta var för övrigt det första reklamblocket man slängde in.
Man kan ju stilla undra hur den producenten resonerade för att komma fram till denna aktion.

Idag är det sommar i Moskva. Plus 18 grader, killar i skjortärmarna och kvinnor i kjolar. Sommar som vinter... trafiken är dock lika hemsk som vanligt.

28/3: En ärlig natt på hotell i Belfast

28 March 2007:

Skulle ha åkt till Nordirland idag och sett EM-kvalet, men var på grund av jobb och annat tvungen att ställa in det.
Illa.
Dels för att jag sannolikt hade behövts på läktaren på Windsor Park ikväll, dels för att jag gillar Belfast.

Enda gången jag bott på hotell utan att ha träffat en enda som jobbat där var just i Belfast.
Jag och golfjournalisten skulle se den oerhört tunga ligamatchen Glentoran-Glenavon. Jag vill minnas att vi ringde och bokade rum och när vi istället för att checka in ägnade oss åt diverse nöjen så ringde vi och meddelade att vi skulle bli sena.
Vi fick instruktioner att om personalen inte var där, så var de bara borta tillfället, men att nyckeln i så fall skulle ligga under en blomkruka.
När vi sent om sider rumlade in på hotellet så låg nyckeln mycket riktigt under blomkrukan.

Vi gjorde oss (ännu) snyggare och begav oss sedan ut i Belfast nattliv.
När vi stadda efter åtskilliga glas kom till hotellet på natten låg nyckeln åter under blomkrukan.
När vi tidigt på morgonen skulle checka ut sågs ännu inte skymten av någon personal.
Ärliga som vi är så lade vi pengarna för rummet på sängen, jag fyllde mina fickor med godis som fanns i en skål i reception och vi lade tillbaka nyckeln under blomkrukan.
En klassnatt helt enkelt. Synd att inte fler hotellvistelser är som den i Belfast.

Jag rekommenderar verkligen Belfast. Stan har oförskämt dåligt rykte. Det är coolt, spännande, extremt varierande, det är "snygga" propagandateckningar på husfasaderna och annorlunda.
Robinson är pub som bör besökas åtminstone någon gång under vistelsen.

Det blir att se EM-kvalet på TV igen. På lokal igen.
Men.
Det blir inte lika blött som i lördags, så mycket är säkert.

Idag har åkt på både Moskvas längsta gata och kortaste gata. Det var kö alla 55 meter på den kortaste gatan. Men det är det å andra sidan på alla gator i denna stad.

Idag har jag också hunnit med att bråka med min leverantör av visitkort. Det är då självaste f-n att sådana simpla saker aldrig funkar.
Plötsligt skulle de ha betalt i förskott.
Det blir att göra - även - detta själv i framtiden.

26/3: Tony Curtis lever

26 March 2007:

Vi kämpade tappert... men vi klarade varken av Spanien-Danmark eller Portugal-Belgien i lördags natt. Någonstans under Israel-England tappade jag räkningen över antalet glas som hade inmundigats.
Söndagen ägnades således åt ett kortare besök på en marknad, men framför allt vid TV-soffan och fokus på cricket-VM.
Bangladesh slog Bermuda igår... det innebar att Indien får packa väskorna och åka hem.
Först Pakistan och nu Indien. Det här börjar likna fotbolls-VM 2002 när favoriterna åkte ur en efter en.

Allsvenskan börjar snart och Bajen är på Cypern. Det har nu gått fyra dagar utan att media hittat på något eller skrivit smörja om Bajen. Jag vet inte hur jag ska tolka det?!
Förresten, varför är det alltid Bajen som drabbas av häxjakt i media. Det där gör mig irriterad. Vi är ju knappast landets ledande fotbollsförening.

Tony Curtis lever tydligen. Det har varit lite delade meningar om detta, men Mr Heavy Metal är övertygad och när jag nu själv forskat i ämnet själv, så är även jag det.
Anledningen till denna "debatt" är att jag såg en kille hålla en skylt med namnet "Tony Curtis" när jag kom ut i avgångshallen härförleden.
Jag blev naturligtvis eld och lågor. Dels har jag aldrig sett ett kändisnamn hållas upp på en skylt tidigare på detta sätt, dels är jag ännu sjukligt nyfiken.
Orsaken till att jag inte stannade för att se om det var DEN Tony Curtis, berodde på att jag fått för mig att han var död.
Några snabba sms i bekantskapskretsen visade bara att Tony Curtis tyvärr inte berör längre. Folk vet helt enkelt inte om han lever eller är död.
Nu har vi i alla fall konstaterat att den gamle hjälten lever och jag själv har lovat mig att aldrig mer gå iväg innan jag sett personen ifråga om jag ser en skylt med något namn som gör mig nyfiken.

Såg även del 1 och del 2 av "Ordförande Persson" igår... och jag förstår faktiskt inte Mona Sahlins upprördhet. Persson ger faktiskt fler positiva omdömen än negativa.

24/3: 7x4 = 28 glas. Vansinnigt spännande i Västindien

24 March 2007:

Jag har varit "busy" och ber läsekretsen om ursäkt för taskig uppdatering av denna spalt.
Jag har bland annat varit upptagen med att följa det pågående cricket-VM i Västindien.
Vansinnigt intressant. Jag är oerhört svag för denna sport och dess till synes oändliga matcher.
I VM spelas dock endast endagsmatcher. Således försvinner en del av den spänning och njutning som femdagarstestmatcher erbjuder, men detta VM har ändå bjudit på sagolik dramatik.
Pakistan är en av sportens giganter och när landets stolthet förlorade mot - i cricketvärlden - obetydliga Irland försatte detta hela Pakistan i ett nationellt chocktillstånd.

Inte blev dramatiken mindre av Pakistans coach hittades död på sitt hotellrum någon dag efter förlusten.
Den jamaicanska polisen jobbar dessutom efter teorin att den världsberömde coachen blev mördad. I dagsläget pekar en del spår mot att ett spelsyndikat bragt honom om livet.
Sanoj Remlow fick för övrigt något av chock när han såg nyheten att hans namne hittats död på ett hotellrum på Jamaica.

Ni förstår kanske varför jag följer cricket-VM så intensivt och bland annat sitter klistrad framför TV:n för att se BBC Worlds dagliga och ypperliga "My Cricket World Cup".
Mig veterligen har aldrig en coach hittats död efter en VM-match i fotboll.
Och så finns det folk som säger att cricket är en tråkig och intetsägande sport.

En annan idrott som ligger mig varmt om hjärtat är squash. Nu har jag tyvärr på grund av en justerad fot tvingats lägga min spade på hyllan, annars hade jag defintivt utmanat The Eagle. Ni vet han som sadlat om från affärsman till att bli fanatiskt engagerad i ett dagiskollektiv.
TV-produktionsbolagschefen vann deras senaste drabbning med 5-0 och The Eagle har ännu inte taget ett endaste set av TV-produktionsbolagschefen.
Pinsamt.

Mr J och jag ska ägna lördagseftermiddagen, kvällen och natten åt VM-kval-fotboll.
Vi börjar med att Irland-Wales och Skottland-Georgien och rundar av denna EM-kvaldag nio timmar senare med Spanien-Danmark och Portugal-Belgien.
Det kommer att bli tufft.
Ska man se en fotbollsmatch i någorlunda form, så gäller regeln; en bira/ett glas vin i första halvlek, en i halvtid och en i andra halvlek.
Oftast blir det också ett fjärde glas i slutet av matchen.
Mr J och jag planerar att se cirka 15 matcher. Det innebär i teorin 15x4 = 60 glas.
Nu går ju vissa matcher i varandra... men våra huvudmatcher Skottland-Georgien, Färöarna-Ukraina, Albanien-Slovenien, Kroatien-Madedonien, Israel-England, Grekland-Turkiet och Spanien-Danmark kommer alla att kräva drycker enligt fotbollsdryckesregeln ovan...
Det innebär 7x4 = 28 glas.
F-n, Spanien-Danmark och Portugal-Belgien ligger risigt till.

21/3: Ararat Hyatt åt managern för 1250 euro. Björn Borg stiger i graderna.

21 March 2007: Managern för en världens mest kända magiker ringde idag. Denne man är känd för att till och med vara sämre på att planera än undertecknad. Managern ville att jag skulle greja hotellrum åt honom här i Moskva för tre nätter.
"Jag kommer med Aeroflot idag, så vi gör stan ikväll. Nu kör vi", nästan skrek den upphetsade managern i telefon.

Han var här senast för drygt en månad sedan och redan då förklarade jag noggrant att man måste ägna åtminstone en tanke åt planering innan ett Moskvabesök.
I en stad där man de senaste åren rivit jättehotellkomplex som Rossiya, Moskva och Intourist råder numera konstant brist på hotellrum.
En vecka som den här när sex eller sju mässor, bland annat den jättelika resemässan, hålls i stan är det i praktiken helt kört att få hotellrum. I alla fall till någorlunda priser.

Man ska ha klart för sig att Moskva sannolikt är världens dyraste hotellstad. Det jag hittade åt managern, och då har jag ändå varit i kontakt med ett 30-tal hotell och bokningscentraler, är enstaka rum för 600 euro natten på Marriot, 500 euro natten på Katerina och - förvånansvärt - billiga Irbis för cirka 300 euro natten.
Hittade också ett ledigt rum på Ararat Park Hyatt för 1250 euro/natten som jag tänkte boka som straff, men eftersom jag är godhjärtad bokade jag Irbis.
Det ska dock bli spännande att se och höra managerns reaktion... när jag berättar att hotellet ligger åt h-lvete långt ifrån centrum. Okej, på kvällar och nätter funkar det, 20-30 minuter med taxi till centrum.
Värre blir det i morgon och på fredag när han ska besöka en av mässorna på andra sidan stan. Då får han räkna med tre timmar i taxi. I vardera riktning.
Vid bardisken ikväll ska jag hånleende förklara att det är rätt honom eftersom han inte ringt mig tidigare.

Björn Borg steg i mina ögon igår sedan Sanoj Remlow (som plötsligt är frisk igen efter att ha varit döende i helgen och skyllt den missade Uppsala-resan på toalett-besök) mailat en länk om Björn Borg.
Att världens främste tennisspelare genom tiderna är bajare är vida känt.
Att han också följer Charlton Athletic har det varit mer tyst om.
I intervjun på skysports.com nästan ursäktar han sig när han berättar att han håller på Charlton.

En annan fråga/svar lyder:
What is the worst thing about being Bjorn Borg?
Bjorg: The worst thing is when Charlton Athletic lose. I am not happy.

Heder Björn... jag gillar så kallade kändisar som inte följer strömmen utan stöttar mindre lag typ Charlton, Huddersfield, Norwich, m fl.

20/3: Konfrontation med Insatsstyrkan på Lilla Essingen och tappat reservhjul

20 March 2007:

Lilla Essingen är nog den ö i Stockholm det händer absolut minst på. Jag föreställer att minsta lilla "gå-mot-röd-gubbe"-incident blir en snackis i månader.
Själv gjorde jag igår en minst sagt storstilad, iögonfallande och spektakulör entré på detta sömnpiller till ö.
När jag bromsade in framför fiket vid torget hade jag insatsstyrkan med blåljus och sirener i hälarna.
Det känns som att det kommer att snackas väldigt länge om denna entré. I synnerhet eftersom den utspelades framför fiket där, vilket jag förstått, praktiskt taget "alla" på Lilla Essingen dricker kaffe minst en gång om dagen och där allt från affärer görs upp till grannsämja odlas och frodas.

De tre poliserna ur Insatsstyrkan i den mörkblå Volvon var lite sura på mig för...:
1) att jag hade kört om dem på höger sida på Essingeleden i en hastighet nära den dubbla av gällande hastighetsbegränsning,
2) att jag tagit kurvan in till Lilla Essingen, i deras tyckte, för snabbt,
3) att jag inte stannade direkt när de slog på blåljusen och sirenerna,
4) att jag istället för att stanna vevade ner rutan och med vänsterarmen vevande signalerade att de skulle följa efter mig.

När jag snyggt och mjukt parkerade utanför fiket bromsade de in med skrikande bromsar snett framför mig för att förhindra en eventuell flykt samtidigt som tre civilklädda muskelberg till konstaplar slängde sig ur bilen.
Jag, som också var snabbt ute ur bilen, mötte med dem orden "Ta det lugnt, pojkar". Detta i kombination med min trevliga uppsyn, mitt välordnade yttre och min vårdade klädsel samt att jag hade "K" med i bilen fick konstaplarna ur Insatsstyrkan att tveka och varken veta ut eller in.
Jag låg steget före konstaplarna och mötte dem samtidigt med körkortet i handen samtidigt som konstapel nr 1 en smula upphetsat undrade varför jag inte stannat när de slog på blåljusen och sirenerna.
Sanningsenligt svarade jag;
1) att jag gjorde bedömningen att det inte var lämpligt att stanna mitt på den sömniga öns viktigaste genomfartsgata och därmed skapa onödig oro bland lokalbefolkningen,
2) att jag signelerade med handen genom rutan för att de skulle följa efter mig och parkera på torget utanför fiket,
3) att jag var sen till ett viktigt möte med Lilla Essingens störste - och antagligen ende - motorprofil.

Konstaplarna var nu en aning förvirrade. Samtidigt "K" klev ur bilen kom "Motorprofilen" ut från fiket med orden: "Fan, det är mitt fel. Det är ju till mitt möte du ska" följt av ett försök att blidka insatsstyrkan genom att erbjuda konstaplarna en fika för att ordna pappersarbetet. På detta sätt skulle vi inte förlora för mycket viktig mötestid.
Nåväl, naturligtvis klarade jag mig helt undan straff. När vi skildes åt sa konstaplarna kort och gott: "Nu hade tur att det inte var trafikpolisen".

I övrigt förflöt gårdagen ganska smärtfritt. Jag gjorde ett fynd i en butik på förmiddagen och blev ägare till en snygg 399-kronors vit-blå-röd-randig tröja.
Fyndet bestod i att tröjan var nedsatt med 50 procent och jag såldes bara betalade 199.50:-

Min Arlandavistelse förflöt, hur overkligt det än låter, utan att den minsta incident inträffade. Det berodde antagligen på att jag flög med Aeroflot och inte SAS och då brukar det mesta gå galant.
Halvvägs in till Moskva från flygplatsen tappade dock min taxi reservhjulet. Det var inga problem att konstatera fadäsen eftersom ställningen som håller uppe reservhjulet under bilen skrapade emot asfalten så att ett fyrverkeri uppstod samtidigt som ljudet till och med överröstade en rysk bilstereo.
Medan chauffören sprang iväg för att hämta reservhjulet några hundra meter bakom oss vaktade jag bilen och medan han sedan arbetade med att montera och laga reservhjulsuppställning agerande jag i sann rysk anda genom att stå bredvid och titta med händerna i fickorna.
Denna fadäs - och tidsförlust - innebar att jag inte gav chauffören någon dricks.

19/3: 18 fantastiska år och charmande på X2000

19 March 2007:

En fruktansvärt svart söndag. Jag kan ännu inte fatta hur vi kunde tappa 3-0 och torska ytterligare en final.
Overkligt.
Jag har varit helt knäckt också idag. Inget kan vara så grymt som idrott.
Mr Heavy Metal skickade ett sms igårkväll som säger allt:
"Jag avslutar mitt bandyliv på Kinesen (Kinakrogen i hörnet Hornsgatan/Ringvägen... "Undertecknads anteckning"). Det har varit 18 fantastiska år, men allt har ett slut... Tack. God natt. Jag älskar er alla..."

Mitt eget bandyliv avslutades typ en timme tidigare på Dubliners mittemot Kinesen tillsammans med "Smörgåspålägget" över några pints Guinness.
Allt är bara tragiskt.

Annars började dagen bra. "Vår man SJ" sms:ade på morgonen, önskade "lycka till" och meddelade att såväl 10.10-tåget som 11.10-tåget preliminärt skulle avgå från spår 3... med tillägget "Om nu Banverket lyckas bli klara med det arbete som föranleder total avstängning fram till 07.00".
Han avslutade meddelandet med att "Service är ju ett honnörsord för oss på SJ".
Jag är lite oense med "Vår man på SJ" i just den frågan och kan bara önska att alla på SJ blir lika serviceminded som han själv.

Sanoj Remlow kastade in handduken på morgon på grund av att han, som han själv uttryckte det, "sprungit på muggen hela natten och helt enkelt inte vågade riskera olyckor på vägen till Uppsala samt på matchen".
Svagt och fegt, tycker jag.

Valet mellan 10.10-tåget och 11.10-tåget till Uppsala slutade helt oväntat, men spontant med 10.30-tåget.
Alltså en ståndsmässig resa med stil, klass och bekväma sittplatser med X2000 istället för den trånga och omoderna Uppsala-pendeln.
Egentligen får man inte åka till Uppsala med just det tåget. Man kan inte ens köpa biljetter till Uppsala och varken på infotavlor eller på tåget står namnet "Uppsala" någonstans utan enbart "Gävle" och "Sundsvall" med stopp i "Bollnäs" och "Ljusdal".
SJ lurar dock inte mig. Ty jag är en alldeles för rutinerad tågresenär för att gå på denna fint.

Mycket riktigt så trilskades konduktörskan lite i början när vi visade våra Uppsala-pendelbiljetter och krävde oss på - hutlösa - 210 kronor per skalle för nya biljetter.
Vi vägrade naturligtvis och jag förklarade att vi åker till Uppsala en gång om året och inte hade en aning om att SJ selekterar resandet med vissa tåg.
Jag framförde med sedvanlig ackuratess ytterligare argument i en hövlig och övertygande monolog och när jag avslutningsvis kopplade på min oemotståndeliga charm... så smälte konduktörskans hjärta och vi fick köpa våra biljetter för bråkdelen av det pris hon krävt från början.

Jag berättade om episoden för "Vår kvinna på SJ" på den lokal vi "grundade" på innan matchen. Hon var imponerad, men jag kunde inte riktigt avgöra om hon var stolt eller besviken på sin arbetsgivares agerande och dess regler.
Efter den tragiska söndagen är jag orolig för mitt besök på Arlanda idag. Å andra sidan gick ju transporten till och från Uppsala smidigt och SJ är ju trots allt också det statligt.

17/3: "Rekande" på Centralen, livskvalitet och dagiskollektiv

17 March 2007:

Jag fick en kanonstart på dagen. Redan klockan 8.30 var jag och "rekade" på Centralen inför söndagens tripp till Uppsala.
Allt talar nu för 10.10-tåget. Det såg bra ut på Centralen. Den stora vänthallen var städad och perrongerna var för ovanlighetens skull rena och snygga.
SJ måste jubla varje gång Bajen går till SM-final i bandy. Marknadschefen för landets största och bästa förening är övertygad om att bandyfinalsöndagen måste vara en av SJ:s bästa resdagar tack vare Bajensupportrarnas resa till Uppsala.

Jag är, som vissa vet, sjukligt svag för spårbunden trafik och jag har nu en njutningsfull lördagskväll att se fram emot. I pressbyrån på Centralen köpte nya numret av mitt favoritmagasin The Railway Magazine.
Så jag kommer att ägna lördagskvällen åt laddning-för-bandyfinal och att läsa The Railway Magazine från pärm till pärm.
Här pratar vi livskvalite på absolut högsta nivå.

Jag är dock förbannad på vissa människor i min omgivning. Både marknadschefen för landets största och bästa förening och Mr Heavy Metal ska åka buss till Uppsala.
Sjukt.
Jag måste ta ett allvarligt snack med dessa två människor. Att inleda med punsch och någon fet maträtt på något vattenhål på Söder är ett sundhetstecken, men att därefter sätta sig på en långfärdsbuss visar på allvarliga brister hos dessa två herrar.
Är det någon gång man ska åka spårbundet så är det till Uppsala när det är bandyfinal.
Det kan gå hett till när vi ses på Studenternas läktare.

Jag konstaterar också att jag har för många vänner som är gillar det där laget som har starkt anknytning till en djurpark i Stockholm, men som i övrigt inte har något hem eftersom de inte kan bestämma sig om de ska spela på Östermalm i Stockholm eller på Råttsunda i Solna.
Iår åt jag lunch på omgjorda Anglais vid Stureplan med min vän "Trebarnsfadern", som dessutom är så olyckligt lottad här i livet att han är fanatisk anhängare av den där klubben utan hem och själ.
Han gör dessutom allt för att hans tre barn ska bli lika fanatiska. Jag måste erkänna att jag är lite orolig för dessa barns uppväxt och framtid.
Med på lunchen var också "Trebarnsfaderns" släkting. Också han fanatisk djurgårdare.
Jag var i underläge numerärt, men eftersom "Trebarnsfadern" och hans släkting enbart hade den överbetalde brassens fyra mål mot korplaget Enköping att prata om, så gick jag moraliskt segrande ur lunchen.

Jag hoppas innerligt att Djurgården åker ur i år.
Och det är inte ett dugg synd om Stockholmsfotbollen för det.
Allsvenskan har till exempel aldrig mått så bra som när Gnaget spelade i Superettan.

Igår kväll ringde chefen för ett TV-produktionsbolag för att prata strunt. Också han är för övrigt fanatisk anhängare av den där klubben som inte vet om de ska spela i Solna eller på Östermalm.
Han berättade att just krossat vår gemensamme vän The Eagle i squash med 4-0 i set. The Eagle måste vara nöjd med den överkörning eftersom han gången innan torskade med 7-0 i set.
The Eagle har för övrigt bytt karriär - från affärsman till att bli fanatiskt engagerad i ett dagiskollektiv.
Man kan åter konstatera att vi alla har olika intressen här i livet.

16/3: Kung Fu-landslag och Moskvas tunnelbana

16 March 2007:

Tro´t eller ej... men mitt umgänge igår med flygbolaget som delas mellan tre nationer förflöt utan större incidenter.
Trots att jag hade en sådan där orimligt dyr biljett som berättigar att man får mat och dryck, så tackade jag naturligtvis av principiella och ideologiska skäl nej till födan som erbjöds. Tackade för övrigt också nej till kaffet.
Förresten, en incident inträffade, men jag vet inte om jag kan klandra SAS för den. Däremot ett annat av mina hatobjekt, Luftfartsverket.

Piloten hade styrt och gasat bra och vi landade cirka tio minuter före utsatt landningstid. Dock visade det sig...
1) att markpersonalen inte var redo att ta emot oss, istället fick vi fick vänta på plattan cirka tio minuter,
2) när vi väl kom till gaten så kunde inte den fysiska gaten docka mot flygplanets dörr på grund av datorhaveri på Luftfartsverket.
Kaptenen meddelade att man tillkallat tekniker och att han under tiden undersökte om vi kunde lämna planet en bakväg.
Min spontana fråga är naturligtvis om inte Arlandas gater också kan manövras manuellt? Tydligen inte och hur helvete kan man bygga och senare renovera och bygga ut en flygplats utan att räkna med oförutsedda händelser.
Nej, Luftfartsverket befäster sin ställning mycket högt upp på min hatlista.

Ibland är man inte så kaxig och man håller sig J-VLIGT lugn och cool.
Ett sådant tillfälle var igår på Sheremetyevo.
I kön till maskinen som röntgar väskorna innan incheckningen trängde sig en kille.
Jag är själv väldigt bra på att tränga mig i köer och jag gör det ofta, men jag ogillar dock när andra gör det och brukar vanligtvis i en inte allt för hövlig ton påtala detta och se till att personen eller personerna ställer sig bakom mig igen.

Vanligtvis alltså. Inte denna gång.
För just när jag skulle öppna munnen och ställa till en scen såg jag att killen inte var ensam.
Han hade sällskap av cirka 15 andra grabbar och två tjejer. Alla killar hade rakade huvuden och alla (inklusive tjejerna) hade identiskt likadana svarta träningsoveraller.
På ryggen på dessa träningsoveraller stod att läsa "Kung-Fu Russia Triad".
Ni som känner mig vet att det inte är ofta er man i bloggvärlden snällt står from som ett lamm och låter oegentligheter passera.
Detta var dock ett av dessa oerhört sällsynta tillfällen.
Likt en byfåne och med mössan i handen stod jag där med ett fånigt leende och lät den ena rakade träningsoverallen efter den andra passera mig.
Jag är en flexibel man och kan ibland rucka på principer. Ryska Kung Fu-landslaget är definitivt en anledning till att jag gör det.

För övrigt, ni kära läsekrets får gärna påminna mig så ska jag någon gång förklara varför jag anser att det är OK att jag själv tränger mig, men inte andra.

Nåväl, både Aeroflot (som är ett 35 gånger bättre flygbolag än SAS) och SAS flyger till Stockholm från hopplöst omoderna Sheremetyevo II, som byggdes till Moskva-OS 198o. Och eftersom den flygplatsen, till skillnad mot uppfräschade och renoverade Domodedovo och Vnukovo, saknar tågförbindelse är varje resa ut till flygplatsen att likna vid rysk roulette.
Alltså totalt oförutsägbar. Ena gången kan det ta en timme, nästa gång tre timmar. Allt beror på hur mycket trafik det är och hur många trafikolyckor som inträffar. Det kan inte finnas någon flygplats i världen där folk missar flyg så ofta som från Sheremetyevo II och I, den senare är inrikesdelen.

Själv tog jag, som sagt, tunnelbanan halva vägen och taxi andra halvan igår och kom ut på en dryg timme. Ett otroligt bra resultat.
Trafikeländet i Moskva har ni läst om i denna spalt tidigare.
Problemet är att trafikstockningarna också har flyttat under jord till tunnelbanan.
Moskvas Metro är utan tvekan världens vackraste och världens effektivaste. Från morgon till kväll bromsar var 55:e sekund ett tåg in på stans 172 stationer. Sena kvällar dröjer det drygt två minuter mellan tågen.
Denna frekvens räcker dock inte.
Ofta är det kö för att ens komma in tunnelbanan och ännu oftare är det köer till rulltrapporna. Tågen är alltsom oftast fullpackade och trots att resenärerna har bra disciplin och till fullo följer min (favorit)devis "Snabbt av, lika snabbt på och iväg" så är det helt enkelt för mycket folk där nere under jord.

Moskvas tunnelbana är byggd och konstruerad för att klara av fem miljoner resenärer per dag.
Idag snittar man cirka 7,5 miljoner och nästa år spås det dagliga snittet öka till närmare nio miljoner.
Tågen kan ju heller inte gå oftare än varje minut på grund av olycksrisken om man tvingas bromsa in.
Så trafiksituationen är således lika ohållbar ovan som under jord i denna Europas största stad.
Dessutom växer ju stan och ekonomin så att det knakar... och ingen verkar heller ha någon lösning på problemen.
Det som ibland hörs (på skämt eller allvar) är att återinföra det stenhårda kommunistiska regleringssystemet som förbjöd människor att resa och bosätta sig hur och var man ville.
Personligen tror jag inte att det är ett skämt. I det landet kan verkligen allt hända och förverkligas.

Min vän Tifo-mannen, som "uppfann", utvecklade och ledde tifon på svenska läktare under 90-talet och en stor del av 2000-talet vill att vi ska åka till Belgrad och kolla på Iron Maiden.
Jag lockas av förslaget, men vet inte om jag har tid.
Någon annan gång ska jag förresten berätta historien om när vi var ett gäng i Belgrad för att kolla på världens bästa fotbollslag och jag och den (ständigt) sovande event-ansvarige på landets största och bästa förening gjorde allt för att gifta bort tifo-mannen och få honom att öppna hårdsrocksbutik samt hårdrocksradiokanal i Belgrad.
Men den storyn en annan gång.

15/3: Med 212 cm Andersen som riktmärke

15 March 2007:

Läste att ett mobilnummer auktionerats bort i Qatar för 20 miljoner kronor. Det tidigare rekordpriset för ett nummer låg tydligen på 3,5 miljoner kronor.
Jag har svårt att förstå det eftersom jag själv vid flera tillfällen sett nummer säljas i Ryssland för ungefär samma priser.
Och då handlar det inte om att skänka pengar till välgörande ändåmål, som i Qatar-fallet.

Jag roade mig med att göra en snabb research i morse och fann att mobilnumret "999 8888" nu är till salu för 10 miljoner rubel (cirka 400 000 US-dollar). Befinner du dig i Moskva och ska ringa ägaren till det numret behöver man inte slå något prefix typ svenska "070".
Ett nummer med prefix som är till salu just nu är (911)-111 1111... vilket också det kostar cirka 400 000 US-dollar.
Det dyraste nummer jag sett var förra hösten. Då såldes "999 9999" för 600 000 US-dollar.
Ett nummer som "226 4444" kostar dock bara - i sammanhanget - futtiga 8 000 US-dollar.

Helt sanslöst... har inte oligarkerna förstått att folk idag har telefonnummer inprogrammerade i sina mobiltelefoner. En tidigare research jag gjorde i ämnet visade att det är fler privatpersoner än företag som köper mobilnummer för dessa sjuka summor.
Också detta handlande med mobilnummer är för övrigt ett bevis på att det finns väldigt mycket pengar i Moskva.

Mitt lag i Ryssland är, som bekant, Cska Moskva... och igår tog vi ett stort steg mot att försvara titeln i basketens motsvarighet till fotbollens Champions League. Segern mot grekiska Olympiakos innebär att vi är klara för 16-dels final i Euroleague.
Av en "slump" hamnade jag på samma nattklubb (Moskvas bästa och ledande, vilken för övrigt är svenskägd) som spelarna senare på kvällen. 212 centimeter David Andersen och jag tillbringande en stor del av natten vid samma bardisk och när vi skiljdes åt var vi överens om att Cska Moskva kommer att vinna Euroleague även i år.

För övrigt så rekommenderar jag att gå på nattklubb med basketspelare. Man har aldrig några problem med att se var i nattklubben ens sällskap befinner sig när man kommer tillbaka från toaletten.
Det ska till många glas för att missa 212 centimeter som riktmärke.

Ska flyga med SAS idag. Jag bävar redan. Det statliga bolaget, med mestadels slitna papperssvalor i flottan, och jag har, som bekant, ett mycket frostigt förhållande.
Jag känner på mig att en ny incident kommer att inträffa idag.

Gällande den bisarra trafiken i Moskva så har jag mitt eget lilla "verktyg" för att mäta den aktuella "värken". Det är från Trädgårdsringen och cirka 500 meter diagonalt från den.
Idag tog det sanslösa 33 minuter att åka bil den sträckan.
Ni vet själva hur lång tid det tar att gå 500 meter.
Det blir att åka tunnelbana mot flygplatsen till tre stationer från ändhstationen och sedan ta en "bulle".

14/3: Rasande partiledare samt när Spartak tog t-banan till Champions League

14 March 2007:

Det var regionsval i Ryssland den gångna helgen. Det Putinvänliga partiet "United Russia" vann en förkrossade seger i 13 av 14 valdistrikt.
Dock inte i Stavropol-regionen i söder. Där vann likaledes Kremlvänliga "A Just Russia", som fick 37% av rösterna jämfört med 23% för "United Russia".

Allt frid och fröjd, kan tyckas.
Men icke.
United Russias partiledare Boris Gryzlov är fullständigt rasande över att man inte gjorde rent hus och vann i alla 14 regioner. I ryska medier dundrar han att Stavropols guvenör, Alexander Chernogorov, måste sparkas för att han inte lyckades få tillräckligt många röster.
"Efter ett sådant resultat så borde guvenören vara utan jobb", dundrade partiledare Gryzlov till nyhetsbyrån Interfax bland annat.

Helgens val anses annars vara ett förspel till kommande vinterns val till ryska parlamentet, Duman. Jag kan knappt vänta tills dess och nya utspel från partiledare Gryzlov.
Tänk om min gamle hjälte, den förre schackvärldsmästaren Garry Kasparov, lyckas mobilisera sin oppositionsfront och överraska i det valet och bygga en grund för presidentvalet 2008.
Mitt tips är att det då är Boris Gryzlov som får söka nytt jobb.
Vad jag vill säga med dessa rader är att man - åter - kan konstatera att svensk politik är för mjäkig.

Transporten till Uppsala och söndagens bandyfinal engagerar många. Flera olika tågalternativ finns nu, men en outsidertransport i form av limousine har nu också dykt upp.
Det är marknadschefen för landets största och bästa förening som lobbar för att vi ska åka ståndsmässigt och jag måste erkänna att detta alternativ lockar starkt.
Sanoj Remlow kan för övrigt tänka sig att åka redan på lördagen för att se junior SM-finalen och sedan stanna i Uppsala över natten.

Åt lunch på TGI Friday´s idag och utanför fönstret skedde under den tiden två trafikolyckor samt att en kille som sprang över gatan blev påkörd.
Då ska ni veta att trafiken under hela denna tid i princip stilla.
Man förstår att cirka 35 000 dör i trafiken i Ryssland årligen.
Officiellt.

På tal om trafik. Man måste ha upplevt Moskvatrafiken för att förstå hur bisarr den är. Trots att ingen stad i världen har så många och breda gator och vägar står det i princip stilla större delen av dygnet.
Det slutliga beviset för detta kaos kom i höstas när Spartak Moskva skulle spela mot Inter i Champions League på Luzhnikistadion.
Lagets buss färdades (eller rättare sagt; stod stilla) på den näst innersta ringleden. Om man ser denna ringled som en klocka, så ligger arenan söder om klockan sex.
Vid klockan tolv var spelare, ledare och materialförvaltare tvungna att överge bussen för att bege sig ner i tunnelbanan för att över huvudtaget hinna till matchen.

Min Spartak-polare stötte på hela gänget när de bytte tåg vid stationen Kitai-Gorad när han själv var på väg till matchen.
Laget kom till arenan 50 minuter innan kick-off, släppte in en balja i matchens första minut och förlorade just på detta matchens enda mål.
Föga förvånande skyllde Spartak efteråt på att man inte haft tid för uppvärmning. Hmmm, konstigt... jag som alltid trott att springa i rulltrappor är en utmärkt uppvärmning.
Bussen då?
Jo, den kom fram till arenan till slut.
20 minuter in på andra halvleken.

13/3: Gayrävar på Mandus och "Postponed due to waterlogged pitch"

13 March 2007:

Fick en bra start dag på dagen. Dels fick jag ett sms av Mr Heavy Metal som meddelade att han tillbringat måndagskvällen på Mandus.
Otroligt stort.
Frågan är bara vilket som är störst; att Mr Heavy Metal diskuterade Melodifestivalen med Gamla Stans hårdaste gayrävar? Eller att Mr Heavy Metal över huvudtaget tillbringade en måndagskväll inmundigandes ädlare drycker på Mandus?
Jag måste få klarhet i detta.

De som känner mig vet att min fotbollssmak är lite udda eller i alla fall annorlunda.
Jag har till exempel svårt för dribblingar, tunnlar, klacksparkar och sånt skit.
Vackra och effektiva glidtacklingar, vunna nickdueller med knä i ryggen och knytnäve i nacken samt 1-0-segrar inslaget på straff i slutminuterna är däremot sådant som gör mig glad, lycklig och får mig att älska fotboll.
Således har jag extremt svårt för primadonnor som Ronaldinho och Zlatan, medan jag avgudar spelare som Tony Adams, Martin Keown, Stuart "Psycho" Pearce och Andoni "Slaktaren från Bilbao" Goichochea.
Tyvärr har utvecklingen med TV-kameror över hela arenan, fjärdedomare och annat inneburit att jag har få hjältar numera.
Jag fick dock nöjet att se PSV Eindhovens mittback Alex förra veckan. Äntligen en brasse som kan spela fotboll och inte hålla på dutta och larva sig. Rakad, stenhård, sparkar småpojkar på smalbenen och går upp och nickar in hörnor.
Alex kan bli min man i framtiden.

Det andra som gjorde mig glad den här morgon var när jag upptäckte att mitt maltesiska favoritlag, Marsaxlokk, fick inställt häromdagen.
Jag är nämligen extra svag för några saker här i livet, såsom stenhårda fotbollsspelare som spelar med hjärtat, järnvägsstationer och järnvägsknutar.
Således ligger engelska Crewe och tjeckiska Brno skyhögt över Cambridge och Prag på min lista över favoritstäder.

Ännu mer svag är jag dock för inställda fotbollsmatcher. Jo, jag vet att det kan låta konstigt, men när jag läser att en match ställts in "due to waterlogged pitch" känner jag ungefär samma upprymda känsla som ett barn på julafton.
Nu kanske ni förstår varför den walesiska ligan är en av mina absoluta favoritligor.
Det bisarra klimatet i kombinationen med avsaknaden av elslingor och annat tekniskt skit i och på arenorna gör den ligan mycket "inställt"-benägen. Och få saker är ju vackrare än en haltande tabell.
Den aktuella walesiska tabellen är - i mina ögon - just nu ett konstverk, där antalet spelade matcher varierar mellan 21 och 26.

En av mina absolut största fotbollsupplevelser hittills i livet är den gången jag skulle krångla mig långt åt h-lvete ut till östra London, där amatörlaget Dagenham&Redbridge skulle möta Premier League-laget Charlton i en FA Cup-match.
På grund av tunnelbanestrejk blev resan ett helvete. Efter cirka tre timmar med taxi, buss och inte minst till fots kom jag dock ut till Dag&Reds arena... bara för att mötas av skylten "Postponed due to frozen pitch".
Jag kan ännu idag inte beskriva den glädje, belåtenhet och det lyckorus jag plötsligt befann mig i.
Då jag och min vän golfskribenten ofta tar upp denna lyckostund i mitt liv, vet jag att han fortfarande är otroligt avundsjuk på mig och - tro mig - även något bitter. Mest för att hans största bedrift är en avbryten match i skotska division II.
Man måste nog ha upplevt det själv för att förstå njutningen i att mötas av skylten "Inställt på grund av..." Efter att man haft förväntningar, spenderat tid, pengar, resor och mödor för att ta sig dit...
... så kan man med stolthet säga att "Jag var i alla fall där!"

Idag ska jag försöka ta tag i problemet med SAS igen. Jag hann inte med det igår och med den här starten på dagen är jag full av tillförsikt och optimism inför denna batalj.

12/3: Vilket tåg till Uppsala? Jordanien är trevligt.

12 March 2007

Bandyfinal i Uppsala kommande söndag. Jag och Sanoj Remlow har via mail enats att prova en taktik.
Istället för att ta tåget runt klockan åtta på morgon, så kör vi den här gången på 11.10-tåget.
Sanoj Remlow ville först ta 12.10-tåget, men jag övertygade honom att vi trots allt behöver en viss "värmning" innan avslag.

Å andra sidan står inte 11.10-tåget heller skrivet i stjärnorna längre. Marknadschefen för landets största och bästa förening vill att vi ska ta 10.10-tåget till Uppsala.
Så vi har en spännande vecka framför oss... för att se om vi enas om vilket tåg vi slutligen kommer att ta.

Mr J mailar och berättar att det varit fullständigt kaos på fronten gällande plåtarna till EM-kvalet mellan Danmark och Sverige i Köpenhamn i sommar.
För att höja oddsen för att komma över några av dessa dyrgripar var Mr J personligen på plats i Köpenhamn när biljetterna släpptes.
Till ingen nytta, visades det sig.
Plåtarna således slut på nytt danskt rekord; 24 minuter.
Mr J hade dock räknat med detta och hade en reservplan. Han hade betalat in för fyra biljetter till något danskt konto i förväg.
Han verkade dock inte så optimistiskt i mailet, utan undrade mest om han någonsin kommer att få se skymten av vare sig plåtar eller pengar.
Det är ju trots allt danskar vi pratar om.

Lyssnade på P1-Morgon i morse och om någon snubbe som riskerar att skickas hem till Jordanien. Killen är klassad som en säkerhetsrisk av SÄPO och jag blir alltid lika fascinerad av att media alltid vet bättre än SÄPO och de gör ett så stort nummer av att ett fåtal demonstrerade "kompisar" gapar på gator och torg.
Det finns naturligtvis en anledning till att SÄPO klassar någon som säkerhetsrisk.
Och jag, liksom de allra flesta människor, är fullt övertygade om att SÄPO vet vad de gör.

För övrigt så rekommenderar jag varmt Jordanien som turistland. Bra klimat, fantastisk mat, många sevärdheter och trevliga människor.
Inte heller i Jordanien klassas människor som säkerhetsrisker utan anledning.

11/3: Weeping Willows bör möta våren i Moskva

11 March 2007:

Denna söndag går i fotbollens tecken. Inleder med att åka till Luzhnikistadion för att se säsongspremiären mellan mitt Cska Moskva mot Rubin Kazan. Efter en trög öppning vinner vi kassaskåpssäkert med 3-1.

Jag hatar dock Luzhnikistadion. Arenan tar 80 000, har löparbanor och man befinner sig cirka 100 meter från händelserna. Jag längtar verkligen till Cska får en ny egen arena nästa år.

Får rapporter från Old Firm och att mitt Rangers vunnit mot Celtic. Snabbar mig på till en TV för att se Chelsea-Tottenham i FA Cupen. Jag har visserligen svårt för båda lagen, men tycker ärligt synd om Spurs, som tappar en 3-1-ledning till 3-3 på slutet. Tungt.
Men.
Jag har sett mycket Chelsea på sistone och om de inte reser sig åtskilliga klasser så åker de ur Champions League mot Valencia, torskar mot Tottenham i returen och kommer inte i närheten av Man U i ligan.

Får kontinuerliga sms-rapporter från Mr Heavy Metal om att Bajen fullständigt kör över Västerås i bandyns semifinal. Känner mig som ett barn på julafton efter 8-2 och att vi är klara för SM-final i Uppsala nästa söndag. Ska bli kul att åka dit igen. Hittills har det dock aldrig varit kul att åka ifrån Uppsala. Vi har torskat sex finaler. Det kan bara inte bli en sjunde förlust.

Mange Carlson i Weeping Willows ringer efter matchen. Mange är också uppspelt efter den säkrade finalplatsen. Vi pratar bandy, Serie B-seriefinalen mellan Napoli och Juventus som han såg i höstas samt att Weeping Willows bör göra en spelning i Moskva.
Jag tar på mig att sondera terrängen och räknar med att detta Sveriges bästa band kommer att möta våren i Moskva.

Bandens gitarrist Ola Nyström är stor vän av speedway i allmänhet och Bajen Speedway i synnerhet, medan Mr Carlson är en landets mest kända Bajare. Man kan inte annat än älska Weeping Willows.

För er vetskap ska jag "bråka" med SAS igen i morgon angående en annan incident på Arlanda för några veckor sedan.

10/3: Moskvas bästa utsikt och värsta priser

10 March 2007:

Ska hälsa på en vän som just börjat en chefsjobb i baren högst upp på Swissotel i Moskva. Bestämmer mig för att ta en promenix och tänker att det är nog är OK eftersom det lördag.
På de 20 minuterna jag går längs med en av stans ringleder får jag dock i mig mer avgaser än vad jag fått på hela veckan i Stockholm, London och Paris.
Att jag aldrig lär mig. Trafiken, priserna och avstånden gör Moskva till en stressig stad och under promenixen tänker jag således på fotbollsklubben Notts County.


Klubben gör anspråk på att vara världens äldsta, men lever sedan länge en undanskymd tillvaro i den engelska proffsfotbollens nedre regioner. Enligt en undersökning gjord av det utmärkta fotbollsmagasinet FourFourTwo är Notts County också det mest stressframkallande laget i England.
Kan man något om fotboll och följer sporten... så kan man förstå den förstaplatsen.
Rubriken på undersökningen och artikeln om Notts County lyder ”Stressed? I´m only 41”.
Jag är visserligen inte 41 ännu, men vet exakt hur Notts Countys fans känner sig. Alla vi Hammarbyare var svårt stressade redan innan vi fyllt 25 år.

Notts County ja...1903 skänkte klubben ett extra ställ av sina svartvitrandiga tröjor till en beundrande nystartad klubb belägen cirka 1500 kilometer sydost från Nottingham. I Turin.
Utvecklingen i de båda klubbarna har onekligen gått åt skilda håll sedan dess.

Leeds slog Björn Runströms Luton med enda baljan idag. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Leeds slipper förnedringen att flyttas ned i League 2.

Utsikten från City Space högst upp på Swissotel är bedårande. Genom glasväggarna ser man hela Moskva. Tyvärr är priserna sjuka till och med för att vara Moskva. Drygt 400 kronor för en gin-tonic (visserligen serverad i coolt lutande glas) och en milkshake är bara irriterande.
Väljer mellan att ta en ”bulle” eller t-banan tillbaka. Beslutar mig för det senare, eftersom den alltid går klockrent och man slipper överraskningar.

9/3: Niki Lauda härskar

9 March 2007:

Vaknar på vårt trevliga hotell vid Rue de Sebastopol. Duschar länge och upptäcker efteråt att det finns en glipa i duschdörren, vilket resulterat att vattnet runnit ut från badrummet och bildat en ansenlig sjö i hotellrummet.
Fem handdukar gör att jag åtminstone kan röra mig i rummet.
Vi ska splittras idag. En av oss blir kvar i Paris några dagar, en åker hem till Sverige och jag ska till Moskva.

Jag bestämmer mig för att ägna några timmar åt effektiv sightseeing. Konstaterar att jag kan varenda gata, trots att jag inte varit i Paris på säkert tre år. Rue Saint des Denis har dock "städats upp" något.
Tar tåget till Charles de Gaulle och ser fram emot att flyga med Flyniki.com för första gången.
Niki Lauda var världens bästa Formel 1-förare innan han nästan strök med i en hemsk olycka. Han startade efter karriären flygbolaget Lauda Air. En alldeles lysande flygbolag som tyvärr försvann på grund av diverse olyckliga omständigheter.

Nu är han tillbaka med lågprisbolaget Flyniki.com som är en del av Air Berlin-koncernen. Jag flyger till Nürnberg med en splitter ny Airbus 320. Planet är grått, främre delen täcks av ett bi i metallicsilver/metallic-grått och till höger om dörren står det "Rock´n´roll" i rött.
Servicen är utmärkt, utrymmena är stora och kaffe och macka är gratis (lär er, SAS)... och detta är alltså ett lågprisflygbolag.
Jag älskar verkligen den nya flygbolagsvärlden.
Under hela resan visas dessutom en Kalle Anka-film i TV-monitorerna. Kalle är fönsterputsare i en skyskrapa och lyckars reta ett bi till vansinne.
Naturligtvis vinner biet till slut. Smakfullt, Flyniki.

Har aldrig varit på Nürnbergs flygplats förut. Inte så konstigt kanske eftersom den är nybyggd och numera en av Air Berlins hubbar.
Flyger Air Berlin till Moskva och även detta lågprisbolag har allt det som SAS saknar. Ett modernt och rent Airbus A319-plan, fantastiskt service och gratis mat, dryck och kaffe.
Och biljetten kostar bråkdelen av vad de etablerade bolagen rånar en på.

Jag går in i planets köks/personal-utrymme, får låna en adepter gratis och ladda min dator (vad tror ni att jag hade fått för svar om jag frågat om samma sak på SAS).
Nu står jag med stewarden Alex, dricker kaffe och pratar.
Han bor i Nürnberg, håller liksom jag på Hamburger SV och det visar sig efter en stund att han pratar flytande ryska.
Inte så konstigt i och för sig. Han är ryss, född och uppvuxen i Dusanbe i Tadjikistan, men när Sovjet föll och ett inbördeskrig bröt ut mellan olika tadjikistanska klaner flydde Alex familj liksom praktiskt taget alla andra etniska ryssar.

Landar sent på Domodedovo i Moskva, den bästa av Moskvas flygplatser. Sista tåget har dock gått. En liten kille i 25-årsåldern kommer direkt fram till mig och tjatar om taxi. Av princip anlitar jag sällan chaufförer som tjatar, men killen följer efter mig, hävdar att priset är kanon och att han har en utmärkt bil.
Efter fem minuters tjat ger jag med mig, mest för att klockan är halv två på natten lokal tid.
Bilen är – förstås – allt annat än utmärkt. En Zhiguli (Lada) som hade fått körförbud direkt i Sverige, men killen är riktigt trevlig och han berättar att flyttade till Moskva från Ashgabat för fyra år sedan.
Ashgabat är huvudstad i Turkmenistan, där min favoritdiktator Turkmenbashi styrde fram till dennes död i december.
Här pratar vi också om att styra i ordets rätta bemärkelse. Jag ska berätta om mina strapatser i Turkmenistan någon annan dag, men Stalin, Kim-Il Sung, Mao, Lenin, Pol Pot, Hitler och alla andra historiska envåldshärskare skulle ha vridit sig i sina gravar om de vetat hur man egentligen STYR ett land ...

Turkmenen Sasha snackar ungefär lika mycket som jag själv... så när han lämnar av mig i Moskvanatten tar jag hans nummer och bestämmer att jag ska nyttja honom flitigt i framtiden.

8/3: Sover under Engelska Kanalen

8 March 2007:

Vi är uppe med tuppen. Tar en taxi till Waterloo och checkar in för att ta Eurostar-tåget under kanalen till Paris.
Som ni förstår... så får jag ta med mig min nyinköpta schampoo-flaska.
Jag är oerhört svag för spårbunden trafik... men jag hittills aldrig, trots rätt många resor, upplevt Eurostar åka in under Engelska Kanalen, eftersom alltid lyckats somna.
Jag somnar även denna gång på den engelska sidan och mina vänner väcker mig inte förrän vi är på fransk mark.

Vi äter lunch på Lafayettes matavdelning. Skinka, sallad och ost. Jag får inte beställa vinet den här gången heller, trots att det näppeligen går att misslyckas med att beställa lokalt vin i Frankrike.

Vi äter en fantastisk middag på en hur cool-krog-som-helst högst upp på Centre Pompidou. Designen, hipphetsfaktorn, servicen, maten, vinet, utsikten... ja, allt är nio eller tio på tiogradig skala.
Tack för att du tog oss hit, Z.

Parc des Princes (Paris riktiga fotbollsarena) är slutsåld sedan länge. Paris Saint Germain tar emot Benfica i första matchen i matchen i Uefa Cupens 16-delsfinaler. PSG vänder 0-1 till 2-1 och eftersom PSG är mitt lag i Frankrike är jag nöjd och optimistiskt inför returen i Lissabon nästa vecka.

7/3: Highburys ruiner gör mig tårögd

7 March 2007:

Åt en fantastisk sardinsk (heter det så?) middag på en italiensk krog nere i Chelsea efter matchen igår kväll. Mina vänner pikar mig dock för att jag med en dåres envishet krävde att vi skulle dricka det lokala sardinska vinet.
Det var ingen höjdare och jag får således inte bestämma något i vinväg i framtiden.

Vi äter en sen lunch i Bayswater. Ett grekisk hak på Leinster Terrace och när jag tänker efter inser jag att jag varit där tidigare några gånger på 80-talet och 90-talet när jag åkte till London som mest.
En av mina vänner var stammis här när han bodde i London på 90-talet. Nu blir det ett kärt återseende med krogägaren Kostas och jag får en tår i ögat när de kramas.
På väggen hänger bilder på Kostas tillsammans med prinsessan Diana. Jag blir polare med vår servitör som är från Montenegro. Vi hyllar slovenska viner, men jag har "vinbeställartvång" och vi delar istället på några flaskor spanskt rött.
Vinet i all ära, men det är maten (tillsammans med atmosfären) som gör Halepi till en av Londons bästa krogar om man är ute efter kött. Glöm posh-ställena i West End, gott folk.

Trots att dagens Arsenal inte har mycket gemensamt med det Arsenal jag började älska för typ 30 år sedan, så har klubben ändå en mycket stor plats i mitt hjärta.
Några av mitts liv bästa stunder har jag upplevt på Highbury och när jag nu går förbi resterna av "The Home of Football" faller tårar längs mina kinder. Endast väggarna av East Stand och West Stand står av kvar och jag förbannar fotbollens utveckling.

Jag pratar i telefon med en annan Arsenal-vän. Denne reporter från en av landets ledande landsortstidningar beskrivs oftast som "han som mest skriver om hus som inte finns längre". Han är också på väg upp till Highbury för att övervaka rivningen, föga förvånande med tanke på dennes udda intresse för svunna byggnader.
Jag frågar var han har biljett på matchen mot PSV senare på kvällen. "Blå sektionen", svarar han bestämt.

Emirates Stadium - en Stuart Pearce-frispark från Highbury - är Arsenals nya hemmarena.
En fantastisk fotbollsarena.
Men.
Hutlösa biljettpriser innebär att många av de traditionella fansen helt enkelt inte har råd att gå på fotboll längre. De som ändå är inne sitter utspridda runt om den stora arenan blandade med japanska turister och "kul-att-gå-på-fotboll-någon-gång-om-året"-supportar, vilket innebär att stämningen katastrof.

Några minuter in på matchen pekar min vän på en man på raden nedanför oss. På ryggen står namnet på den ovan nämnda landsortstidningen.
Vi sitter på grön på sektion. Och vi har inte gått in på fel sektion.
Jag får aldrig klarhet i om det är whiskyn från eftermiddagens pubbesök eller om det är sorgen över att ännu en byggnad försvinner från kartan som gjort att kulturminnesmärkesmannen hamnat på grön sektion istället för blå.
Han har inget bra svar själv heller.
Vi ägnar dock halvtidsvilan åt att svära åt Arsenals ineffektivitet. Jag hinner dessutom med att hamna i hård ordväxling med en människa i toalettkön. Denna människa är en av alla dessa tiotusentals som kallar sig supporter, men som sannolikt aldrig bevittnat en enda bortamatch i hela sitt liv.
Människan försvinner efter en stund - svarslös och mållös - med svansen mellan benen. Husförfattaren som bara sporadiskt hängt med ordväxlingen får händelsen återberättad vid pissoaren.
Innan vi går upp på läktaren så svär vi åter åt Arsenals ineffektivitet.

PSV Eindhovens resande fans krossar således hemmapubliken i läktarmatchen.
På planen spelar Arsenal som vanligt en smånätt, trevlig... men hopplöst ineffektiv fotboll. Arsenal tar ledningen på ett självmål av gästernas brasilienska mittback, Alex.
Kort efteråt bränner Adebayour och Fabregas gyllene chanser för Arsenal. Istället tar matchens lirare Alex revansch på slutet, nickar in kvitteringen och skickar därmed ut oss ur Europa.
PSV:s resande förnedrar oss ännu mer på läktarna. Till råga på allt är Alex ägd av Chelsea.

Vi avslutar kvällen med några av välbehövliga glas på puben Duke of York. London har de senaste åren svämmat över av fransmän och folk från före detta kommunistländer som verkar i serviceyrken som pubar, restauranger och hotell.
Bakom baren på Duke of York jobbar en tjej från Litauen, som pratar bättre ryska än engelska, en polska samt en fransman som vi döper till Mr Toulouse, efter dennes födelsestad.
Mr Toulouse engelska uppfyller alla fördomar om fransmäns kunskaper i det engelska språket. Ingen av oss förstår ett ord av vad han säger och vi tvingas beställa genom att peka på vad vi vill ha.

Vi ser på TV hur Henke Larsson nickar in matchens enda balja mot Lille... och konstaterar att killen verkligen är ett proffs ut i fingerspetsarna.

6/3: Lägervakter a´la Gulag på Arlanda

6 March 2007:

Förbannad. Igen. Jag ogillar, ja hatar, verkligen Luftfartsverket och Arlanda. Mina känslor från igår kväll var helt korrekta.
För tredje gången i rad så stal de mitt shampoo vid säkerhetskontrollen. Jag hade ingen väska att checka och var således tvungen att ta med mig det genom säkerhetskontrollen, men i min naivitet så hade jag glömt bort dessa mini-Stalins som tar sitt jobb på så stort allvar att de riktigt njuter av att terrorisera stackars resenärer.
Den första som dreglande kastar sig över och börjar rota i min väska är en tjej, som alldeles uppenbart var nyanställd. När jag – i hövlig ton – påpekar att det tillhör vanligt hyfs att man frågar innan man öppnar väskor får hon något som på alldaglig svenska kallas "spelet".
Med fradga i mungiporna skriker hon att hon visst hade frågat, men att det inte spelade någon roll eftersom det minsann var hon som bestämde.

Då jag har synnerligen svårt för hysteriska människor ställde jag – naturligtvis – till en scen. Jag förklarade för den fradgatuggande tjejen att de gör subjektiva bedömningar om vad som är ”farliga vätskor” och att praktiskt taget ingen annan flygplats har så hårda och patetiska regler som Arlanda.
Då jag reser mycket vet jag mycket väl vad jag talar om. I synnerhet eftersom jag den senaste tiden har haft med mig exakt likadana shampooflaskor vid fyra eller fem resor som påbörjats på andra flygplatser i Europa.
Jag hänvisade också till en nyligen publicerad i artikel i Svenska Dagbladet där chefen för Luftfartsverket erkänner att EU inte specificerat vad som kan respektive inte kan tas med ombord på flygplan.

Den hysteriska tjejen, som sannolikt aldrig läst en tidning och än mindre sett en nyhetssändning, tappade nu fattningen totalt. In, som en räddade ängel, kom nu hennes chef. Om ni sett någon film om, eller bilder från, kommunistiska fång- och utrotningsläger runt om i världen eller om ni ser framför er hur en lägerchef i sibirska Gulag såg ut... ja, då har ni också en bra bild av hur denne chef över alla mini-Stalins på Arlanda ser ut.
Och ni kan ju också gissa hur mycket den här killen älskade att utöva sin (makt)ställningen. Helt ärligt, så kan jag säga att jag genom åren haft större framgång att resonera med turkmenistanska och tadjikistanska gränsvakter än med denne ”lägerchef” på Arlanda.
Naturligtvis så visste jag att jag var dömd att förlora detta slag mot Arlandas KGB, men jag skulle inte göra det lätt för dem.
Min taktik mot "lägerchefen" var att börja om från ruta ett, alltså att i hövlig ton lägga fram min åsikt, för att sedan accelera i ton och framfusighet i takt med lägerchefens ointelligenta argument.

Han började med att slänga fram ett papper där det stod uppspelet vad som ej var tillåtet att ta med ombord. När jag påpekade att det inte stod ett ord om shampoo på lappen, steg färgen i hans ansikte till att likna en kräftas. ”Shampoo är gelé”, skrek han till mig.
"Det var som f-n, men tack för att du lärde mig något nytt"... replikerade jag syrligt och fyllde på med "Förresten ska du inte ta min deodorant också?"
"Lägerchefen" var nu mer hysterisk än den kvinnliga fångvaktaren tidigare och såg nu mest ut som att han var på väg in något epilepsianfallsliknande tillstånd.
”DET DÄR ÄR EN DEO-STICK”, skrek han i ett röstläge som måste ha hörts bort till gate 21. All verksamhet runt omkring hade sedan länge avstannat.

Min vän som för länge sedan passerat säkerhetskontrollen stod på andra sidan glasdörrarna och visste inte om han skulle gå tillbaka och medla eller stå kvar och låta mig sköta det på mitt eget sätt.
Som avslutning ville jag ge den storhövdade publiken en värdig finish. Så med ett snyggt underhandskast kastade jag deodoranten mot lägerchefen samtidigt som jag med min – ursprungliga – hövliga ton sa något som däremot inte lämpar sig i tryck.

Jag var nu sur och förbannad och säkerhetskontrollsincidenten innebar att vi var sena och inte hade tid med ett glas i baren. Hela mitt SAS-Arlanda-Luftfartsverket-hat bubblade nu upp inom mig.
När Arlanda byggdes om för ett antal år sedan var det någon skarp hjärna som bestämde att de flesta av SAS-flighterna skulle avgå från de gater som är lokaliserade absolut längst bort från incheckningen. Som troligtvis den enda flygplats i världen har Luftfartsverket inte heller rullband för att transportera passagerare dessa långa sträckor.
Som sagt, att SAS och Luftfartsverket överlever som bolag är för mig en gåta.

Jag lugnar ner mig något efter en stund och vi vägrar naturligtvis för principens skull att köpa betalkaffe och betalmacka ombord. Jag blir dock förbannad igen när vi närmar oss London. En av de bästa sakerna med att flyga till London är att man ser fyra fotbollsarenor på höger sida när man flyger över stan på väg mot Heathrow; Chelseas Stamford Bridge, Fulhams Craven Cottage, Queens Park Rangers Loftus Road och Brentfords Griffin Park.
Nu upptäcker jag att vi har platser precis över höger vinge och vi missar således härligheterna.

Blir dock på bättre humör när vi kommer till stan och konstaterar att det är plus 15 grader och folk sitter på pubars och kaféer uteserveringar i skjortärmarna. Vi bor klockrent på Rathbone Hotel ett stenkast från Tottenham Court Road. Tack för tipset, Peter.

Ser Chelsea-Porto i Champions League på kvällen. Ballack och Shevchenko tjänar cirka 120 000 pund i veckan, men de är fullständig katastrof på fotbollsplanen. Chelsea vänder dock – turligt – 0-1 till 2-1 och går vidare med 3-2 sammanlagt. Turligt, som sagt. Den enbente Arjen Robbens kvittering är en fösare som portugisernas målvakt kastar in i egen balja och 2-1 i slutet – jo, just det, av Michael Ballack framnickad av – jo, just det - Andrey Shevchenko är en skitbaljal.
Sjukt, men sådan är fotbollen. Sjuka är också priserna på fotbollsbiljetter nuförtiden.
Våra plåtar var sanslöst dyra. Fotbollen håller på att tappa en hel generation och man kan ju undra vad som händer när det inte är lika hippt att gå på fotboll längre. Kommer de riktiga fansen att finnas kvar då?

5/3: Känner SAS-hatet

5 March 2007:

Känner på kvällen att SAS-hatet inom mig växer. Sedan åratal undviker jag i möjligaste mån att flyga med detta skitbolag, men nu har min vän och kollega med bolaget och jag känner redan att det kommer att bli problem i morgon.

Att SAS överlever som bolag är för mig en gåta. Dels för att det är ett skitbolag som flyger med små och gamla pappersvalor till flygplan, dels för att servicen är den sämsta bland alla kända flygbolag och dels för att man måste betala till och med för kaffet (även om du betalat 6 000 kr för biljetten.
Sist men inte minst har vi ju de ideologiska skälen också. Vi har nämligen inte ens ett eget flygbolag, utan delar det med Norge och Danmark. Det första en ny nation gör vid bildandet/utropandet är att skapa eller lansera en flagga. Punkt nummer två på agendan är att starta ett nationellt flygbolag.
Sverige glömde bort det och SAS blev resultatet..

Avslutar kvällen med att få några timmars uppdatering kring Bajen Speedway. Det ser bra ut. Starka nyförvärv. Fantastisk bredd.
Det blir SM-final i höst.