7 March 2007: Åt en fantastisk sardinsk (heter det så?) middag på en italiensk krog nere i Chelsea efter matchen igår kväll. Mina vänner pikar mig dock för att jag med en dåres envishet krävde att vi skulle dricka det lokala sardinska vinet.
Det var ingen höjdare och jag får således inte bestämma något i vinväg i framtiden.
Vi äter en sen lunch i Bayswater. Ett grekisk hak på Leinster Terrace och när jag tänker efter inser jag att jag varit där tidigare några gånger på 80-talet och 90-talet när jag åkte till London som mest.
En av mina vänner var stammis här när han bodde i London på 90-talet. Nu blir det ett kärt återseende med krogägaren Kostas och jag får en tår i ögat när de kramas.
På väggen hänger bilder på Kostas tillsammans med prinsessan Diana. Jag blir polare med vår servitör som är från Montenegro. Vi hyllar slovenska viner, men jag har "vinbeställartvång" och vi delar istället på några flaskor spanskt rött.
Vinet i all ära, men det är maten (tillsammans med atmosfären) som gör Halepi till en av Londons bästa krogar om man är ute efter kött. Glöm posh-ställena i West End, gott folk.
Trots att dagens Arsenal inte har mycket gemensamt med det Arsenal jag började älska för typ 30 år sedan, så har klubben ändå en mycket stor plats i mitt hjärta.
Några av mitts liv bästa stunder har jag upplevt på Highbury och när jag nu går förbi resterna av "The Home of Football" faller tårar längs mina kinder. Endast väggarna av East Stand och West Stand står av kvar och jag förbannar fotbollens utveckling.
Jag pratar i telefon med en annan Arsenal-vän. Denne reporter från en av landets ledande landsortstidningar beskrivs oftast som "han som mest skriver om hus som inte finns längre". Han är också på väg upp till Highbury för att övervaka rivningen, föga förvånande med tanke på dennes udda intresse för svunna byggnader.
Jag frågar var han har biljett på matchen mot PSV senare på kvällen. "Blå sektionen", svarar han bestämt.
Emirates Stadium - en Stuart Pearce-frispark från Highbury - är Arsenals nya hemmarena.
En fantastisk fotbollsarena.
Men.
Hutlösa biljettpriser innebär att många av de traditionella fansen helt enkelt inte har råd att gå på fotboll längre. De som ändå är inne sitter utspridda runt om den stora arenan blandade med japanska turister och "kul-att-gå-på-fotboll-någon-gång-om-året"-supportar, vilket innebär att stämningen katastrof.
Några minuter in på matchen pekar min vän på en man på raden nedanför oss. På ryggen står namnet på den ovan nämnda landsortstidningen.
Vi sitter på grön på sektion. Och vi har inte gått in på fel sektion.
Jag får aldrig klarhet i om det är whiskyn från eftermiddagens pubbesök eller om det är sorgen över att ännu en byggnad försvinner från kartan som gjort att kulturminnesmärkesmannen hamnat på grön sektion istället för blå.
Han har inget bra svar själv heller.
Vi ägnar dock halvtidsvilan åt att svära åt Arsenals ineffektivitet. Jag hinner dessutom med att hamna i hård ordväxling med en människa i toalettkön. Denna människa är en av alla dessa tiotusentals som kallar sig supporter, men som sannolikt aldrig bevittnat en enda bortamatch i hela sitt liv.
Människan försvinner efter en stund - svarslös och mållös - med svansen mellan benen. Husförfattaren som bara sporadiskt hängt med ordväxlingen får händelsen återberättad vid pissoaren.
Innan vi går upp på läktaren så svär vi åter åt Arsenals ineffektivitet.
PSV Eindhovens resande fans krossar således hemmapubliken i läktarmatchen.
På planen spelar Arsenal som vanligt en smånätt, trevlig... men hopplöst ineffektiv fotboll. Arsenal tar ledningen på ett självmål av gästernas brasilienska mittback, Alex.
Kort efteråt bränner Adebayour och Fabregas gyllene chanser för Arsenal. Istället tar matchens lirare Alex revansch på slutet, nickar in kvitteringen och skickar därmed ut oss ur Europa.
PSV:s resande förnedrar oss ännu mer på läktarna. Till råga på allt är Alex ägd av Chelsea.
Vi avslutar kvällen med några av välbehövliga glas på puben Duke of York. London har de senaste åren svämmat över av fransmän och folk från före detta kommunistländer som verkar i serviceyrken som pubar, restauranger och hotell.
Bakom baren på Duke of York jobbar en tjej från Litauen, som pratar bättre ryska än engelska, en polska samt en fransman som vi döper till Mr Toulouse, efter dennes födelsestad.
Mr Toulouse engelska uppfyller alla fördomar om fransmäns kunskaper i det engelska språket. Ingen av oss förstår ett ord av vad han säger och vi tvingas beställa genom att peka på vad vi vill ha.
Vi ser på TV hur Henke Larsson nickar in matchens enda balja mot Lille... och konstaterar att killen verkligen är ett proffs ut i fingerspetsarna.
No comments:
Post a Comment