9/3: Niki Lauda härskar

9 March 2007:

Vaknar på vårt trevliga hotell vid Rue de Sebastopol. Duschar länge och upptäcker efteråt att det finns en glipa i duschdörren, vilket resulterat att vattnet runnit ut från badrummet och bildat en ansenlig sjö i hotellrummet.
Fem handdukar gör att jag åtminstone kan röra mig i rummet.
Vi ska splittras idag. En av oss blir kvar i Paris några dagar, en åker hem till Sverige och jag ska till Moskva.

Jag bestämmer mig för att ägna några timmar åt effektiv sightseeing. Konstaterar att jag kan varenda gata, trots att jag inte varit i Paris på säkert tre år. Rue Saint des Denis har dock "städats upp" något.
Tar tåget till Charles de Gaulle och ser fram emot att flyga med Flyniki.com för första gången.
Niki Lauda var världens bästa Formel 1-förare innan han nästan strök med i en hemsk olycka. Han startade efter karriären flygbolaget Lauda Air. En alldeles lysande flygbolag som tyvärr försvann på grund av diverse olyckliga omständigheter.

Nu är han tillbaka med lågprisbolaget Flyniki.com som är en del av Air Berlin-koncernen. Jag flyger till Nürnberg med en splitter ny Airbus 320. Planet är grått, främre delen täcks av ett bi i metallicsilver/metallic-grått och till höger om dörren står det "Rock´n´roll" i rött.
Servicen är utmärkt, utrymmena är stora och kaffe och macka är gratis (lär er, SAS)... och detta är alltså ett lågprisflygbolag.
Jag älskar verkligen den nya flygbolagsvärlden.
Under hela resan visas dessutom en Kalle Anka-film i TV-monitorerna. Kalle är fönsterputsare i en skyskrapa och lyckars reta ett bi till vansinne.
Naturligtvis vinner biet till slut. Smakfullt, Flyniki.

Har aldrig varit på Nürnbergs flygplats förut. Inte så konstigt kanske eftersom den är nybyggd och numera en av Air Berlins hubbar.
Flyger Air Berlin till Moskva och även detta lågprisbolag har allt det som SAS saknar. Ett modernt och rent Airbus A319-plan, fantastiskt service och gratis mat, dryck och kaffe.
Och biljetten kostar bråkdelen av vad de etablerade bolagen rånar en på.

Jag går in i planets köks/personal-utrymme, får låna en adepter gratis och ladda min dator (vad tror ni att jag hade fått för svar om jag frågat om samma sak på SAS).
Nu står jag med stewarden Alex, dricker kaffe och pratar.
Han bor i Nürnberg, håller liksom jag på Hamburger SV och det visar sig efter en stund att han pratar flytande ryska.
Inte så konstigt i och för sig. Han är ryss, född och uppvuxen i Dusanbe i Tadjikistan, men när Sovjet föll och ett inbördeskrig bröt ut mellan olika tadjikistanska klaner flydde Alex familj liksom praktiskt taget alla andra etniska ryssar.

Landar sent på Domodedovo i Moskva, den bästa av Moskvas flygplatser. Sista tåget har dock gått. En liten kille i 25-årsåldern kommer direkt fram till mig och tjatar om taxi. Av princip anlitar jag sällan chaufförer som tjatar, men killen följer efter mig, hävdar att priset är kanon och att han har en utmärkt bil.
Efter fem minuters tjat ger jag med mig, mest för att klockan är halv två på natten lokal tid.
Bilen är – förstås – allt annat än utmärkt. En Zhiguli (Lada) som hade fått körförbud direkt i Sverige, men killen är riktigt trevlig och han berättar att flyttade till Moskva från Ashgabat för fyra år sedan.
Ashgabat är huvudstad i Turkmenistan, där min favoritdiktator Turkmenbashi styrde fram till dennes död i december.
Här pratar vi också om att styra i ordets rätta bemärkelse. Jag ska berätta om mina strapatser i Turkmenistan någon annan dag, men Stalin, Kim-Il Sung, Mao, Lenin, Pol Pot, Hitler och alla andra historiska envåldshärskare skulle ha vridit sig i sina gravar om de vetat hur man egentligen STYR ett land ...

Turkmenen Sasha snackar ungefär lika mycket som jag själv... så när han lämnar av mig i Moskvanatten tar jag hans nummer och bestämmer att jag ska nyttja honom flitigt i framtiden.