6/3: Lägervakter a´la Gulag på Arlanda

6 March 2007:

Förbannad. Igen. Jag ogillar, ja hatar, verkligen Luftfartsverket och Arlanda. Mina känslor från igår kväll var helt korrekta.
För tredje gången i rad så stal de mitt shampoo vid säkerhetskontrollen. Jag hade ingen väska att checka och var således tvungen att ta med mig det genom säkerhetskontrollen, men i min naivitet så hade jag glömt bort dessa mini-Stalins som tar sitt jobb på så stort allvar att de riktigt njuter av att terrorisera stackars resenärer.
Den första som dreglande kastar sig över och börjar rota i min väska är en tjej, som alldeles uppenbart var nyanställd. När jag – i hövlig ton – påpekar att det tillhör vanligt hyfs att man frågar innan man öppnar väskor får hon något som på alldaglig svenska kallas "spelet".
Med fradga i mungiporna skriker hon att hon visst hade frågat, men att det inte spelade någon roll eftersom det minsann var hon som bestämde.

Då jag har synnerligen svårt för hysteriska människor ställde jag – naturligtvis – till en scen. Jag förklarade för den fradgatuggande tjejen att de gör subjektiva bedömningar om vad som är ”farliga vätskor” och att praktiskt taget ingen annan flygplats har så hårda och patetiska regler som Arlanda.
Då jag reser mycket vet jag mycket väl vad jag talar om. I synnerhet eftersom jag den senaste tiden har haft med mig exakt likadana shampooflaskor vid fyra eller fem resor som påbörjats på andra flygplatser i Europa.
Jag hänvisade också till en nyligen publicerad i artikel i Svenska Dagbladet där chefen för Luftfartsverket erkänner att EU inte specificerat vad som kan respektive inte kan tas med ombord på flygplan.

Den hysteriska tjejen, som sannolikt aldrig läst en tidning och än mindre sett en nyhetssändning, tappade nu fattningen totalt. In, som en räddade ängel, kom nu hennes chef. Om ni sett någon film om, eller bilder från, kommunistiska fång- och utrotningsläger runt om i världen eller om ni ser framför er hur en lägerchef i sibirska Gulag såg ut... ja, då har ni också en bra bild av hur denne chef över alla mini-Stalins på Arlanda ser ut.
Och ni kan ju också gissa hur mycket den här killen älskade att utöva sin (makt)ställningen. Helt ärligt, så kan jag säga att jag genom åren haft större framgång att resonera med turkmenistanska och tadjikistanska gränsvakter än med denne ”lägerchef” på Arlanda.
Naturligtvis så visste jag att jag var dömd att förlora detta slag mot Arlandas KGB, men jag skulle inte göra det lätt för dem.
Min taktik mot "lägerchefen" var att börja om från ruta ett, alltså att i hövlig ton lägga fram min åsikt, för att sedan accelera i ton och framfusighet i takt med lägerchefens ointelligenta argument.

Han började med att slänga fram ett papper där det stod uppspelet vad som ej var tillåtet att ta med ombord. När jag påpekade att det inte stod ett ord om shampoo på lappen, steg färgen i hans ansikte till att likna en kräftas. ”Shampoo är gelé”, skrek han till mig.
"Det var som f-n, men tack för att du lärde mig något nytt"... replikerade jag syrligt och fyllde på med "Förresten ska du inte ta min deodorant också?"
"Lägerchefen" var nu mer hysterisk än den kvinnliga fångvaktaren tidigare och såg nu mest ut som att han var på väg in något epilepsianfallsliknande tillstånd.
”DET DÄR ÄR EN DEO-STICK”, skrek han i ett röstläge som måste ha hörts bort till gate 21. All verksamhet runt omkring hade sedan länge avstannat.

Min vän som för länge sedan passerat säkerhetskontrollen stod på andra sidan glasdörrarna och visste inte om han skulle gå tillbaka och medla eller stå kvar och låta mig sköta det på mitt eget sätt.
Som avslutning ville jag ge den storhövdade publiken en värdig finish. Så med ett snyggt underhandskast kastade jag deodoranten mot lägerchefen samtidigt som jag med min – ursprungliga – hövliga ton sa något som däremot inte lämpar sig i tryck.

Jag var nu sur och förbannad och säkerhetskontrollsincidenten innebar att vi var sena och inte hade tid med ett glas i baren. Hela mitt SAS-Arlanda-Luftfartsverket-hat bubblade nu upp inom mig.
När Arlanda byggdes om för ett antal år sedan var det någon skarp hjärna som bestämde att de flesta av SAS-flighterna skulle avgå från de gater som är lokaliserade absolut längst bort från incheckningen. Som troligtvis den enda flygplats i världen har Luftfartsverket inte heller rullband för att transportera passagerare dessa långa sträckor.
Som sagt, att SAS och Luftfartsverket överlever som bolag är för mig en gåta.

Jag lugnar ner mig något efter en stund och vi vägrar naturligtvis för principens skull att köpa betalkaffe och betalmacka ombord. Jag blir dock förbannad igen när vi närmar oss London. En av de bästa sakerna med att flyga till London är att man ser fyra fotbollsarenor på höger sida när man flyger över stan på väg mot Heathrow; Chelseas Stamford Bridge, Fulhams Craven Cottage, Queens Park Rangers Loftus Road och Brentfords Griffin Park.
Nu upptäcker jag att vi har platser precis över höger vinge och vi missar således härligheterna.

Blir dock på bättre humör när vi kommer till stan och konstaterar att det är plus 15 grader och folk sitter på pubars och kaféer uteserveringar i skjortärmarna. Vi bor klockrent på Rathbone Hotel ett stenkast från Tottenham Court Road. Tack för tipset, Peter.

Ser Chelsea-Porto i Champions League på kvällen. Ballack och Shevchenko tjänar cirka 120 000 pund i veckan, men de är fullständig katastrof på fotbollsplanen. Chelsea vänder dock – turligt – 0-1 till 2-1 och går vidare med 3-2 sammanlagt. Turligt, som sagt. Den enbente Arjen Robbens kvittering är en fösare som portugisernas målvakt kastar in i egen balja och 2-1 i slutet – jo, just det, av Michael Ballack framnickad av – jo, just det - Andrey Shevchenko är en skitbaljal.
Sjukt, men sådan är fotbollen. Sjuka är också priserna på fotbollsbiljetter nuförtiden.
Våra plåtar var sanslöst dyra. Fotbollen håller på att tappa en hel generation och man kan ju undra vad som händer när det inte är lika hippt att gå på fotboll längre. Kommer de riktiga fansen att finnas kvar då?